Olika former av hantverk försvinner. Under rubriken “Teknikhistoria” ägnar jag några blogginlägg åt att bevara en del fakta kring industri som försvinner.
Denna text gäller bandhantering, som var central i programproduktion under många decennier. Som jag skrev i ett annat blogginlägg, var radio i början lika med direktsändning. Förutom en mindre del uppspelning av stenkakor. Det experimenterades med vaxrullar, trådspelare och metallband. Lack blev under några decennier standard för radioinspelning.
Bandspelaren, som så mycket annan teknik, blev riktigt spännande i krig. De allierade upptäckte vid avlyssning av tyska rundradiosändningar, att vissa högre ledare kunde höras från platser de, enligt spaning, inte borde vara på. Vid noggrann lyssning till fiendens radio, avslöjade inte knaster från lack att det skulle vara inspelat. Genom militärt spioneri kunde senare en tysk bandspelare tas i beslag, sändas hem för “back engineering”, och efterapningar byggas. Nu är det en story andra säkert kan bättre, men den visar hur de stora rundradiobolagen ofta hängde ihop med geopolitik. På Sveriges Radios område på Gärdet, finns en gammal tysk Telefunken bandspelare. Den kom under kriget till Sverige från Finland, som ett tag var allierat med Tyskland. Till utseendet påminner den mycket om de Telefunken M5 som under fyrtio år blev sveriges nästan enda studiobandspelare inom Radiotjänst, Sveriges Radio och televisionen.
Bildsökning på “Telefunken M5”
I slutet att 40-talet var Ampex bandspelare igång i amerikanska NBC:s radio. På 50-talet var Telefunken M5 igång på Radiotjänst. Under fyra decennier var M5:an allra vanligast i studio. Närmaste konkurrent var Lyrec. Inspelningar på fältet gjordes med bl.a. Nagra.
FUNKTIONELL KOPPLING MÄNNISKA – MASKIN
M5:an var byggd i en tid då elektronik var sparsam och mekaniska lösningar vanliga. Detta fungerar bättre med människan, då vårt kroppsminne fungerar ihop med gamla hjärnan. Det hjälper att reglage är lite olika till form och tröghet. Att de sitter lite ologiskt här och där, precis som reglage på bil. Detta hjälper oss däggdjur att minnas, även när vi blir stressade eller tänker på annat. Senare teknik med elektriska knappar ledde ofta till design som kunde se väldigt bra ut för ögat. Likadana knappar i långa räta rader. Detta kräver att folk först intellektuellt ska tänka ut vad de letar efter, sedan leta efter rätt knapp, sedan inte ta fel, sedan trycka, och inte kunna känna om det var rätt knapp. Alla känns likadant. Bara text skiljer. Man måste titta hela tiden. Endast nya hjärnans intellekt kan användas. Det kan behövas till annat och blir kraftigt försämrat vid stress.
M5:an blev populär som en gammal invand cykel, då den hamnade i allas kroppsminne. Det kom aldrig någon bättre maskin att klippa på. Trots att den saknade modernare automatik som autostopp vid bandslut, bandlyft vid snabbspolning, (kunde låta farligt högt) och automatisk applicering av brumskydd vid uppspelning.
Dessutom satt tonhuvudena bortvända. Så man var tvungen att resa sig, luta fram över maskinen och titta uppochned bakåt, för att se vilken del av bandet som låg vid uppspelningshuvudet. En sax var monterad några centimeter efter och vid delikata klipp ville man se exakt. På de röda banden fanns tillverkarnas text: ” B A S F L G R 3 0 ” eller ” A G F A P E R 5 2 5 ” och några fler tecken vilka vi använde för att se exakt på vilken bokstav ljudet som skulle klippas fanns. Sedan drog man fram det till saxen. Den satt i 45 graders vinkel till bandet för att inte riskera avklippning av ljudvågor när de var starka. I så fall skulle ett knäpp höras, när ljudet gick tvärt från noll till starkt, och vice versa. (Ljud är böljande vågor som ökar och minskar. Klipp ska ske i tysta partier, eller med den nedtoning som uppstår när en stark vågtopp klipps av snett) Tekniken fungerade utan problem på monotiden när hela bandet hade ett spår. Men med stereo ligger vänster och höger kanal på var sin halva, vilket inte blev problem om man klippte i tystnad eller mustiga ljud. Där hände ändå så mycket att klippet maskerades. Men när man hade material i mono, så örat vant sig vi det, och spelade upp med stereomaskin, så kunde klipp som var gjorda i ljud, swischa från ena sidan till andra. Därför brukade vi monokoppla bandspelare som skulle sända monoprogram.
I bloggtexten “Bandklipp förändrade radioproducenter” går jag igenom hur produktion av radio och teve ändrades med möjlighet att klippa. Här kommer en del detaljer om hantverket som ljudtekniker och producenter utförde med sina bandspelare:
FINKLIPP
Det har aldrig varit så lätt att klippa som med dagens digitalteknik, men mycket kunde åstadkommas med sax och tejp. Texten bakpå banden kunde användas som riktmärke eller ett litet streck försiktigt ritas med penna. För med den normala bandhastigheten av 38 centimeter per sekund = 15 tum per sekund, blev det ganska lätt att komma in emellan ord eller klippa på takt i musik. Små bandsnuttar sparades på maskinen utifall att klipp kom för nära, och vi lossade tejp för att sätta tillbaks felaktiga klipp. Det gick, men inte hur många gånger som helst. Kladdiga fingrar gjorde inte saken bättre. Utan delikat hantering kunde bandsnuttar bli fysiskt skadade där ljudet försvann som vid glappkontakt, men utan sprak. Detta märktes mycket mer vid uppspelning i stereo då ljudet fladdrade mellan högtalarna. Om materialet var mono, kunde detta lösas genom att kopiera över till nytt band och sedan klippa in i stereoprogram. Kopiering gjordes även för att ratta bort nivåhopp, som ofta uppstod när samtal förkortades. Det naturliga böljandet i mänsklig kommunikation ger inte bara olika ljudstyrka. Även talhastighet och andning förändras. Ett sätt att minska chockeffekt när en klippt talare plötsligt ändrade ton, kunde vara att hitta någon inandning som blev brygga.
SAXEN I HÖLSTER
Teknikerna på Radiotjänst på Kungsgatan 8, hade ibland egen sax. I åtminstone ett fall, i hölster! De tidiga bandspelarna hade inte sax. Om M5:an hade det redan från början, är jag inte säker på, men alla de exemplar jag sett, har saxen snyggt inbyggd i tonhuvudsatsen. Vilket får mig att tro den var standard från början. Det krävdes en speciell bandtejp, som var tunn och böjlig nog att åka med bandet runt hjul och gejdrar, utan att bromsa hastigheten eller göra skarven styv. Samt med ett klister som inte trängde in i ljudbandet. I USA var det vanligt att klistra med bred tejp, och sedan klippa av längs med bandet. På Radiohuset användes klistertejp som var av samma bredd som ljudbandet. En kvarts tum. Då gällde det att passa in tejpen längs med bandet. Ovanpå bandspelarna satt en liten plastränna att lägga bandändarna i, och sätta tejpen ovanpå. Kom den lite snett, såg det ut som en hajfena cirkulerade med bandkakan.
De band Sveriges Radio använde var tyska AGFA, PER 525 och tyska BASF, LGR 30. De hade röd baksida av pappersliknande material, som gick att märka med penna. Och som gick av ganska tvärt vid avslitning. I USA användes t.ex. Scotch med svart plastbaksida. Vid isärdragning drogs bandet ut till smalt skosnöre, vilket inte kunde repareras. De tyska banden var tjockare. En typisk bandkaka på 30 minuter, rymde 45 min. med plastband. Dessa var tunnare.
När man spelade in på band, var det vanligt att kontrollera genom att hela tiden lyssna efter band. Proffsbandspelare har ett tonhuvud för inspelning och ett för avspelning. Avstånden dem emellan brukar vara sådär 10 centimeter vilket ger en fördröjning på mindre än en sekund. Det innebar att teknikern fick ligga än mer före med att starta skivor, band och öppna mikrofon. Nu var det vanligt att byta till direktlyssning inför maskinstarter. Dessa hade sin egen fördröjning där teknikern också fick ligga före och starta någon del av sekund innan ljudet skulle in. Den som spelade in på halva hastigheten fick dubbelt så lång fördröjning.
Telefunken hade även en större modell; T9.
Bildsökning på “Telefunken T9”
Tonhuvudsats såg likadan ut, men i övrigt gav T9:an intryck av högre kvalitet. Den fanns oftare med 38cms och dubbla hastigheten 76cms=30ips, vilket halverade speltid och minskade brus. M5 och T9 kunde ta större tallrikar/ spolar än senare professionella bandspelares max 10tum. Nu minns jag inte den större tumstorleken, men vill minnas den gav 40-45 minuter mot senare tiders 30 minuter för en bandkaka, på 38cms-15ips. Den senare förhärskande Studer B67, m.fl. tog en halvtimmes band på normala 38cms-15ips. Längre program låg på fler tallrikar.
T9 hade en lyx som M5 saknade; högst uppe mellan spolarna, satt en rund visare av tid. Den mätte, vill jag minnas, på hjulet till höger om tonhuvudsatsen. Vi hade väldigt få Telefunken T9 på Radiohuset, där man också kunde snabbspola och få tid, så tidtagning skedde med klocka, och noggranna protokoll. Vi blev även ganska bra på att med ögonen syna hur många minuter en bandsnutt eller stor kaka var. Varje minut var bredare längre in, mot centrum av tallriken.
I min lilla studio på AV-Elektronik hade jag som bandspelare en T9 och en M5. T9:an var den givna inspelningsmaskinen. M5:an klippte jag helst på. Den var också lägre, så man kunde sitta och klippa. T9 var högre, krävde att man stod upp för att hantera, hade lite krångligare laddning och lite långsammare start.
På 70-talet kom så den bandspelare som tog över M5:ans plats som standardmaskin för radioproduktion; Studer B67.
Nystartade Radio Stockholm utrustades direkt med B67 våren 1977. Hos Riksradion på Radiohuset ersatte B67 mer och mer M5:orna under 70- och 80-talen. B67 var snabbare i starten, vilket uppskattades stort av studioteknikerna. Den hade också tidräkneverk, vilket M5 saknade. Detta räkneverk fungerade lika bra vid backspolning. När bandet gick ur maskin stannade B67 vilket inte M5 gjorde. Vid snabbspolning lytes bandet från tonhuvudena, vilket M5 inte gjorde. B67 hade tre motorer. En för varje spole och en för kapstan. (Den metallaxel som driver fram bandet i rätt hastighet, när den svarta tryckrullen ligger an) M5 hade en kapstanmotor, och en spolmotor, vars kraft med en mekanisk spak flyttades till endera spolen.
Dock, B67 tog inte lika stora tallrikar/ spolar som M5, T9, Lyrec och Studer C30. Sveriges Radios tallrikar var för stora. Så gott som alla. Undantagen var några få små för sådär fem minuter. Alla programband över 30 minuter (på normalhastighet 38cms-15ips) skulle inte få plats på de mindre tallrikar som krävdes för den nya B67 m.fl. Storleken är ungefär de tio tum. Som hos ordinära semiproffsmaskiner, som Revox A77, Revox A700, m.fl. Nu inleddes ett jätteprojekt att klippa upp och spola över programband. Vill minnas alla band gjordes om, men är ej helt säker. De stora tallrikarna slipades ned.
TAILS OUT
Vi denna tid, eller om det var lite senare, bestämdes att alla programband skulle förvaras med slutet utåt, “Tails out”. Tonband som ligger normalt uppspolade, skickar ut svag magnetism från inspelningarna. Denna träffar varvet intill, vilket magnetiseras. Ett vanligt band, normalt tillbakaspolat, skickar ut ljud till varvet före. Det innebär att man kan svagt kan höra vad som kommer att sägas om någon sekund, beroende på hastighet. Därför är det bättre att bandet ligger “tails out”, ej backat efter inspelning. Då kommer ekot efter, vilket är mycket mindre irriterande. Men kanske viktigare; det där extra ekot är inte inspelat optimalt, det görs inte med förmagnetisering. Därför försvinner mer eko, än vanlig inspelning, när bandet spolas förbi gejdrar och hjul på maskinen. Så att ha bandet backat tvingar fram en spolning och radering av ekot, innan spelning.
Varför hade man inte gjort så förr? M5:an hade sina tonhuvuden vända bort från teknikern. Detta innebar att bandet normalt lindades upp med magnetsidan/ skiktsidan utåt och baksidan inåt. Då hamnar ekot istället efter. Men med B67 satt huvudena mot teknikern, vilket är standard på alla andra maskiner. Nu skulle ekot hamna före. Om man inte började förvara banden med slutet utåt.
Varför magnetismen skulle stråla mer åt ena hållet, och/ eller bandet vara mer känsligt åt ena hållet, har jag aldrig fattat. Men denna typ av bandeko känner jag väl till. Samt att genomspolning hjälper.
Studer A80 var startsnabb men inte riktigt lika lätt att klippa på. Dock bättre än några andra maskiner som fanns i fåtal på RH: Telefunken M12a, Studer B62 och Studer C37. Den senare fanns på SR sedan sent 60-tal. Mest i musikstudior och på det då nybyggda TV-huset, samt televisionens Studio 16, i RH, för TV-Nytt och Aktuellt.
SLUTLAPPAR
Markerar slut. Ska sitta strax före slutet, på sista ord. (Så teknikern kan ligga före med nästa start) Markerar också att bandet innehåller material som ska sparas. När slutlappen rivs, blir bandet allmän egendom.
HÖJA BAND
Ett livsfarligt sätt att utan lappar markera punkter i rullande band. Man lyfter bandet, det ger en bestående höjning i något varv. Men ve den som höjer för mycket. Då snurrar bandet upp sig runt mitten.
Ja, det var några teknikminnen.
RSS
Facebook