Ljudnivåer för rundradio

Egen musik och andras oljud. Egen musik kan aldrig låta stark nog. Andras oljud låter alltid för starkt. Skillnad i ljudnivå mellan inslag i rundradio är ständig anledning till klagomål. Ljudnivå handlar om tycke och smak. Om vad som lät före. Om vilka högtalare och lokal man lyssnar i. Det handlar också om programföretags filosofi, fördomar, yrkeskunskap och rutiner. Samt om den enskilde journalistens eller ljudteknikerns filosofi, fördomar, yrkeskunskap, ego, rutiner, noggrannhet och slarv. Nivåer är psykologi och mode. Nivåer är teknik.

På Radiohuset var rattande av nivåer något vi hela tiden diskuterade och fokuserade på. Vi försökte sätta oss in i hur den genomsnittlige lyssnaren, i den för programmet tilltänka målgruppen, upplevde sändningen. För att kunna applicera denna empati krävdes lite liverfarenhet med förmåga att känna andra, samt en del yrkeskunskap.

Nivåer är alltså psykologi, vedertagen kultur, journalistik, berättarteknik och ren ljudteknik.

HJÄRNAN GOOGLAR

Alla sinnesintryck som når vår hjärna, googlas först mot vad vi redan vet. En del från instinkt, annat från erfarenhet. När det gäller hörseln googlas det mesta från vad vi redan hört. Hjärnan börjar med att jämföra det inkommande ljudet med vad vi hört tidigare. Det nu framplockade minnet, är starkt kopplat till känslor. Hörseln startar reaktioner innan vår intelligenta främre pannlob hinner analysera. Den skiljer oss från övriga däggdjur. Den fungerar bäst när vi är mogna/ över 25, nyktra, icke dementa, vakna, icke distraherade osv. Därför sker så mycket med hörseln utan att vi är medvetna om det. Därför fungerar filmmusik. Därför är många omedvetna om den musik som adderas till dokumentärfilm i teve. Omedvetna om hur det påverkar vår uppfattning om individer och förhållanden som behandlas i dessa samhällsprogram.

Det är mest förståelse av ord som fungerar ihop med främre pannloben. Andra ljud påverkar oss, utan att vi vet om det. Synskadade personer distraheras inte av bilder, och är svårare att lura med teveljud. Eller med radio, om den seende lyssnaren gör något annat samtidigt.

DE STORA BITARNA

Psykologin är att ljud skapar känslor, vilka vi vill ha mer av eller undvika. Kultur är att vi vänjer oss vid hur det brukar låta, samt att nyskapande moden kan förekomma. Journalistik och berättarteknik är att t.ex. public service genom uppdrag och vedertagen kultur bör ge lika utrymme åt olika åsikter. Inte enskilda företrädares person, i första hand.

I teve kan man sätta debattdeltagare i soffa, och alla hamnar i nästan samma höjd inför kameran. Det gör skillnad när man ser alla tillsammans. Även när man ser en och en, eftersom kameran tittar upp, ned, eller i samma höjd. En fotograf ute på stan kan välja att placera kameran i ansiktshöjd på intervjuobektet eller bara fota alla från samma höjd. Hans egen, ofta. Då ser man vissa uppifrån, andra nedifrån.

I Sveriges Television brukade man placera debattdeltagare sittandes, men har sedan några år börjat ställa folk runt bord. Då kommer att folk att se olika långa ut samt titta upp och ned på varann. Detta kan upplevas olika av tittare. De kan uppleva de längre som mer auktoritära, och tolka dem som klokare, eller ta parti för underhuggaren. Det är samma med ljudnivåer. Somliga har svaga röster, andra starkt domderande. Ska en ljudtekniker lägga fram vad som sägs, och jämna ut, så alla kommer fram lika starka/ tydliga? Eller ska hen återge de fysiska skillnader som finns? Här kan man jämföra med en journalist som i sin moderatorsroll brukar jämna ut, så alla framträder lika mycket. Det brukar anses som den goda normen. Att vissa kan uttrycka sig lätt och snabbt, kan kompenseras med att den ovane, som behöver många ord, kan ges längre tid.

I analogi med det hade vi som policy på Radiohuset att alla rösters ord skulle framstå med samma tydlighet, vilket ofta var samma upplevda styrka. En del pratar tydligt, andra talar mer sluddrigt. En del har stark brytning, vilket gör dem otydligare för genomsnittslyssnaren. Många lyssnare får mindre förtroende för någon, vars ord är svåra att uppfatta. Här har ljudteknik betydelse.

I radioteater och i dokumentär, kan man tänka sig att återge röster olika starkt. Man kan vilja återge ett maktförhållande. En oredigerad dokumentärupptagning kan ju beskriva maktförhållande. Här finns dock en del rena ljudtekniska aspekter, vilka förvränga den verklighet som upplevdes på plats.

Precis som slips och kostym inger förtroende hos vissa, kan standardiserat tal hos journalister, politiker, företagsfolk,… få somliga att tro, eller misstro, vad som sägs. Många är fördomsfulla till dialekter och talfel. Hur de påverkar olika lyssnarens uppfattning om trovärdighet, får bli en annan text.

Alltså kan man fråga sig om journalistiken ska återge vad folk säger, eller deras fysik och person.

AVVÄGA TAL MOT MUSIK

Så på Radiohuset var vår policy att röster skulle avvägas mot varann så de kändes jämnstarka. Viktigast var; att vad som sades skulle gå fram jämlikt. Inte individernas fysik och personlighet. Undantag för dokumentärupptagningar och radioteater. Nu spelade vi en hel del musik. Här gällde att även musikstycken i samma sändning, skulle avvägas till jämn upplevd styrka. Skillnad på upplevd styrka och uppmätt, kommer senare.

När det gällde talets styrka mot musik, gällde olika regler för olika program. Vari låg programmets huvudsakliga syfte? I det talade eller det musikaliska? Två ytterligheter: I P2:s Musikradio var det musiken som gällde. Den skulle gå ut så starkt det gick. Utan justering inom ett stycke. Här uppstod frågan om varje stycke skulle gå ut fullt, (efter sina toppar) eller om t.ex. spinett och kyrkorgel, som låter starkt, skulle hållas ned gentemot väna violinstycken. I detta fall körde de flesta enligt idén att hela programmet skulle ha sammanhängande flyt. Vi höll ned starkt låtande stycken och körde de svagt låtande, så starkt det gick. Så upplevdes de i bättre harmoni. Givetvis en filosofi som kan diskuteras. Man kan ju vilja chockera lyssnaren med starkt bröl. Detta kommer då att starkt påverka upplevelsen av ett stillsamt verk. Är det OK? Eller får det brölet att verka mer frånstötande?

Här kommer vi in på talet. Det fick anpassas till musik före och efter. I de flesta fall anpassade även hallåmän sina inpass till omgivande musik. Med tonfall, styrka, pausering,.. förutom ordval. Filosofin var att vi inte skickade ut enstaka stycken för sig. Vi tänkte oss lyssnaren som följandes en program, där varje stycke, samt talinslag, tillsammans bildade en helhet. En sammahängande resa.

PROGRAMKONTROLLEN

När så olika radioprogram möttes, med hallåman, kanske nyheter och programinformation emellan, så brukade vi även där forma en någorlunda harmonisk enhet i övergångarna. Att justera programnivåer invärtes var tabu. Där hade en tekniker redan format ett sammanhängande flöde. Precis som i musikstycken. Men denna policy var förstås ohållbar. Det blev teoretiskt omöjligt att låta program och musik gå utan invärtes justering och samtidigt upprätthålla harmoniska övergångar. Så det blev jämkning och mycket försiktiga, långsamma justeringar, men allra oftast i hallå, trailers o.dyl. emellan program. Pauser kunde också användas.

Den som inte ständigt strävade efter att modulera (styra ut) sändarna starkt, hade mer rörelseutrymme. Men bakgrundsbrus på AM och FM sökte vi göra mindre märkbart, genom stark modulering. Så nivåhållning innebar ständiga kompromisser.

Hur var det då med den andra ytterligheten av radioprogram, där tal var huvudingridient? Ja, först avvägdes röster mot varann. Sedan sågs musik som utfyllnad av pauser. Antingen för att lyssnaren skulle hinna smälta och få ro för ny tanke, eller för att medverkande skulle hinna bli redo. Då var musik bara som paus och skulle kännas lite lagom svag.

MELODIRADION

I Melodiradion var programfilosofin att blanda alla sorters populärmusik. Detta ställde krav, och gjorde det extra kul! Dragspelet hade utvecklats på tusentals logdanser, och lät starkt. Den svenska visan kunde vara späd och vemodigt eftertänksam. Att ha upplevt en sådan visa, bli lämnad i öppet sårbar efterkänsla, för att sedan bli ångvältad av okänslig och bullrigt infantil musik, visade på radiomedarbetare utan susning av vad de höll på med. Nu var (och är) det oftast en bullrig hallåröst som visar total oförståelse för samma musikstycke den avannonserar! Även i P2:s musikradio är det vanligt att presentatören bullrar sönder det den påstår sig kunna förklara. Sorgligt.

Så som dragspel utvecklat genomträngande styrka för mer än hundra år sedan, utvecklade annan populär dansmusik, så som Hot, Swing, Jazz, Rock, Pop, Soul, Punk, Disco, R&B, osv, liknande styrka.

KOMPRESSION

Att elektroniskt utjämna ljudnivåer kommer i en text för sig. Här berör jag inte det, förutom att mer och mer av den musik vi spelade på Radiohuset, blev mer och mer kompakt. Samtidigt hade de de flesta svenska presentatörsröster den typiskt svenska försiktigheten, samt långa mikavstånd, bumliga studior, mikar inkletade med decenniers cigarrettrök, och noll kompression. Vi blev tvunga att köra rösterna så starkt det gick, basskära, ratta dem under gång, och hålla nere musiken. Vilket gjorde snack ovanpå intron&outtron mycket svårt. Med tiden förändrades detta på SR. Alla nämnda komponenter ändrades till tydligare röster. En öronöppnare var en tekniker som vittnade om hur på kortvågen, en telefonröst hördes bättre än intervjuaren i studion! Förklaring var de på 80-talet nya telefonerna, som övergav kolkornsmikar för något som liknande kondensatormik. Detta plus bra röst, kort mikavstånd, ingen bas, kunde göra telefonare mer hörbara än programledaren, på kort- och mellanvåg! Det fick oss att tänka efter.

LJUDETS BYGGSTENAR

Ljudnivå består av mörk bas, ljus diskant och mellanregister. Det senare kallas ibland presens. “Närvaro” om man så vill. Kanske för att det är här det mesta av tydlighet i tal finns. Stark presens låter inte vackert, men gör det lättare att höra vilka ord som sägs. Telefoner återger mest mellanregister.

I naturen förekommer basmuller vid fara. Åska på avstånd, jordskred och jordbävningar. Basljud kan skrämma och få oss att känna oss små. Även andra däggdjur brukar skrämmas av basmuller. Att vi ofta blir imponerade av röster med stark bas kan möjligen förklaras av att vi anser talaren som fysisk stark. Eller kanske att basröst till del kommer av hög testosteronhalt, vilket också ger ökad muskelmassa och energi. Förhållandevis stark bas påverkar vår djupa känslor till skräck, adrenalin och ilska. Eller om vi vänder det till underkastelse och fascination inför ljudet. Det starka basmullret av motorcykeln Harley Davidson, skapar aggression eller fascination. Populärmusik för tonåringar har länge haft stark bas. Dagens stadsmiljöer innehåller mycket basljud, vilket förmodligen är ett av de viktigaste skälen till att våra kroppar hamnar i ständig beredskap/ spänning, vilket leder till utmattningströtthet. Denna anspänning blir för unga lätt beroendeframkallande. Varpå de efterfrågar den spänning som med tiden kommer att bränna ur dem. Göra dem oförmögna att uppleva stillhet.

Diskantens ljusa ljud är för vår hörsel viktigast för att orientera om vår fysiska omgivning. Mer om det i ett kommande kapitel om stereo.

VAD ÄR DÅ STARKT?

Så, nu har jag sagt alla ska låta lika starka. Eller att man möjligen kan ha olika styrka. Men, vad är ljudstyrka?

1. Toppar och medelnivå. I tal och musik.

2. Tydlighet i röst.

3. Akustisk, mik och placering.

4. Filtrering, kompression och nivå.

TOPPAR och MEDELNIVÅ

Ljud består ofta av enstaka toppar och jämnare medelnivå. I tal utgör ofta konsonanterna kortare toppar, och vokalerna längre medelnivå. Den senare upplevs mest som ljudets styrka. En limiter eller kompressor, är ett vanligt instrument som jämnar ut ljudstyrkor. Då minskas avstånd mellan topp och medel. Som om man med volymratt snabbt sänkte toppar och jämnade ut till jämnare styrka.

Det finns röster och musikinstrument som redan från början har liten skillnad mellan topp- och medelnivå. När vi skriker, höjer vi upp medelnivån, och placerar allt på fullt. Vi komprimerar vår egen röst. Dessutom lägger vi det mesta av vår energi i mellanregistret, som är viktigast för tydlighet. Men som låter illa. Rop och skrik är fula. När vi viskar, lägger vi mycket i diskanten, som inte går så långt. En psykologisk lyssningsreaktion är att öppna öronen för viskningar, som ju ofta är hemliga, och stänga för skrikanden, om de inte hörs svagt långt bort. Komprimerade ljud får upp vår energinivå på kort sikt, men gör oss slöa över tid.

FALLGROPAR

En gång berättade en musiktekniker hur hela bandet samlades i kontrollrummet när låten skulle mixas. “Höj sången” tyckte vokalisten. “Mera trummor” ropade trummisen. “Man hör inte basen” sade basisten. Liknande kan hända med radiojournalister. I verkliga livet hör vi vår egen röst starkare än andras. Den som med hörlurar rattar en intervju, kan tycka balansen är normal när den egna rösten är starkare än de andra. Om samma journalist senare lyssnar till intervjun, finns risken att det fortfarande låter OK med egen röst starkare. Det känns normalt.

En ljudtekniker som nyss redigerat en intervju och nu kör&hör den för tredje gången, är säker på hur en låter. Men nu mixar denna tekniker den välkända intervjun mot en journalist som för första gången läser en text. Teknikern är ansvarig för att upptagningen av rösten i studion blir OK. Då kan det vara lätt att styra ut journalisten starkare än inspelningen. Hen måste höra att det låter bra. Även om teknikern inte skulle ha hört det äldre inslaget själv, så är rutinen att någon annan har ansvar för hur den spelades in. Det blir fortfarande lätt att inte ha samma intresse för det redan inspelade, och låta det gå svagare. Samma gäller ofta inspelad musik mot levande presentatör. Även här kan presentatören vid senare lyssning vara mer nyfiken på sin egen presentation än på musiken, och inte märka hur svagt den ligger. Av dessa skäl är oftast de röster som senast spelats in/ sänds i studio, starkare än annat tal och musik.

Den som är ljudtekniskt ansvarig, måste lära sig lyssna på entreprenad. Måste lära sig känna som den tänkte genomsnittslyssnaren. Där varje ljud är nytt. Utom då signaturer, som ofta dundrar fram. De är dessutom ofta gjorda som utropstecken för att kalla.

Som i så mycket annat hantverk, märks inte de allra skickligaste åtgärderna. Bara de klantigaste.

LITE OM TYPER AV MÄTARE

De gamla gula mekaniska ljudstyrkemätarna; “VU-mätare”, mätte elektrisk spänning. “VU” står för “Volume Units”. Av praktiska skäl börjar de inte som vanliga Voltmätare från 0 Volt och uppåt, utan har röd markering strax under vad utrustningen klarar, och ska köras maximalt till; (0 Decibel) De mäter lite över (3dB), och desto mer under (20dB) De allra flesta ljudsystem brukar ha mer marginal än de +3dB mätaren visar uppåt. Inom proffsvärlden kanske +18dB, beroende på vad man lyssnar efter. Tanken är att lägga toppar till “0db” och anpassa ljudet nedåt, med -20dB som undre gräns för mätaren. Dock finns svagare ljud. Hur mycket varierar på utrustning. Förr kunde det vara bandbrus, vid kanske -40, AM-FM-brus vid kanske liknande nivå nedåt, akustiska bakgrundsljud, osv. VU-mätaren, liksom andra mätare för ljudteknik, är avsedda att inte överstiga maximal nivå, samt att ligga “lagom” mycket under.

Det finns helt andra mätare för att mäta akustisk styrka av ljud. Eller för att mäta spänning i ljudkretsar. I bägge fall börjar man från noll, och mäter uppåt, i absolut tal. Decibel eller Volt. I reguljär studioteknik mäter man tvärtom från vad utrustningen maximalt klarar i intern ljudstyrka, och nedåt.

TOPPMÄTARE

Klassiska gula VU-mätare är mekaniska, och därför slöa i starten. Därför passerar snabba toppar utan att visaren hinner upp, men mer långvarig medelnivå ger adekvat utslag. Detta stämmer någorlunda med hur örat uppfattar ljudstyrka. Men de snabba topparna kan ge distortion. (Överstyrning där för stark signal förvanskas och kan ge missljud) Därför byggdes någon gång sent 50-tal, tidigt 60-tal, snabbare mätare. De var fortfarande mekaniska voltmätare, men den rörliga delen gjordes så liten att den hann reagera på snabba och kortvariga toppar. På den lilla mätararmen placerades en liten spegel, och en betydligt längre ljusstapel reflekterades fram över en stor mätartavla. Dessa kallades för spegelreflexmätare eller till vardags “toppmätare”. Det blev en mätare som var både snabb och med stor skala. Vilket underlättar för en tekniker som flänger runt mellan utrustning och kanske är stressad. Sveriges Radio hade t.ex. den danska “Disa” som toppmätare. Toppmätarna gick ned till -40dB, och nu kunde man se brum, brus, skivrumble och bakgrundsljud. Mätaren blev mer av ett tekniskt perfekt hjälpmedel och mindre av hjälp för att balansera upplevd styrka. Nu krävdes mer känsla och tanke vid lyssning. Snabba (svaga) toppar såg nu ut som jämna och starka (starka) kompakta nivåer.

Så snabbheten gav en förändrad presentation av ljudstyrka. Nu syntes snabba toppar, vilket kunde misstas för att de också lät starka. SR ändrade därför policy för testtoner.

(Ofta skickas ljud från band till kontrollbord, eller mellan kontrollbord på olika platser, och då behöver olika ljudtekniker kalibrera sina kontrollbord med varann. För att få samma ljudstyrka i olika kontrollbord. Detta går att göra med vanligt ljud, men är lättare om mätarna står still. Därför skickas ljud utan variation i styrka. En ton. Standard är ett tusen svängningar per sekund, vilket är ibland de viktigaste våglängderna för att uppfatta tal. Ligger man lika här, så får andra våglängder eventuellt hamna lite fel. Vid skivmastering skickar man ibland fler toner)

Testtoner på VU-mätare kördes normalt till 0dB, precis vid det rödas start. Men då de nyare toppmätarna var snabbare, kördes samma ton där till -6dB. 6dB under det rödas start. Ljud är ingen exakt vetenskap, men det ansågs bli ungefär lika mycket programmaterial som hamnade över testtonen med bägge mätare.

(6dB är halva/ dubbla spänningen, men upplevs som svagare skillnad. 20dB kan upplevas som dubblering, men det är en mycket ungefärlig beskrivning, som påverkas av andra faktorer)

LED

Senare, på 70-talet, kom LED-mätare. LED är lysdioder som tänds mycket snabbt. Ännu lite snabbare än spegelreflexinstrumenten, och utan den lilla översläng de kunde ge. Vi hade en LED-modell från NTP, vill jag minnas. Nu ändrades även skalan och 0dB placerades sex decibel under det röda. På displayen stod det där “TEST”, vilken angav var testton skulle ligga. Den låg kvar sex dB under “fullt”/ det röda, men hela skalan låg nu sex dB lägre. När man kör är “det röda/ fullt” vad man bryr sig om, så skalan är inte lika viktig. Det blev ingen skillnad i körning, utom möjligen en psykologisk att ligga runt 0dB, och möjligen körde folk lite lägre. Det finns vittnesmål om det. I samma veva kom stereo, vilket också påverkar nivåkörning. Ett ljud fullt på ena kanalen, blir svagare än samma ljud fullt på bägge. Man fick hålla ned starkt låtande ljud i mitten, om de omgavs av ljud som var mer fördelade. Mer om det i en text om stereo.

DEN GODA CIGARREN

På 80-talet införde Dorrough en LED-mätare, som kombinerade toppmätarens snabbhet med VU-mätarens visning av upplevd styrka. Fast ännu bättre. Tekniken är att den lägre medelnivån lyser solid med alla lysdioder under medelnivån, och topparna lyser med bara den diod som visar toppen. Det blir ett släckt mellanrum mellan medel och topp. En mycket pedagogisk display då medel upplevs som mer bastant och topparna som svaga. Dessutom härmade inte Dorrough en typisk VU-mätare rakt av, utan lät medelnivån visa vad vi brukar uppleva som starkt. Ljud som är komprimerat, har litet utrymme mellan toppar och medel. Vissa ljud är sådana från början. De låter oftast starkare för örat. Olika tonhöjder upplevs som olika starka. Vad som föregått ett ljud, påverkar även. Förutom högtalare och personlig smak.

Digital teknik har en absolut maxgräns för nivå. Under låter det helt OK, men minsta dB över låter förfärligt. Mätarna går inte över 0dB. Analog teknik har mer komplicerad överstyrning, där olika verktyg låter olika. Ljudband ger en mjuk distortion, som en del ljudtekniker använde som mjuk limiter. Rör ger likaså mjukare dist, men transistorer ful. Överstyrda/ övermodulerade FM-sändare blir bredare över FM-bandet. (Ju starkare ljud, ju bredare svänger sändaren runt sin mittfrekvens, t.ex. 100 MHz) Sändaren kan teoretiskt störa näraliggande sändare. Men ett annat problem uppstår; hos den med bra mottagning kan det låta bra, men den med svagare mottagning, får inte med topparna. Distortion uppstår i mottagaren. De breda topparna sänds inte med full effekt och klipps av med svag mottagning. För AM-sändare är nivå lika med uteffekt, och här klarar inte sändaren hur mycket som helst.

En man med stark basröst kommer att låta starkt i stora högtalare, men jämnstark med en spröd kvinna, i små högtalare. Vilka inte återger så mycket bas. Detta plus allt annat är skäl att mätare inte är en perfekt mätare av upplevd ljudstyrka. Därför är det inte heller enkelt att bygga automatik som justerar ljudstyrka. Mer om det i ett kapitel om kompressorer.


Comments

8 responses to “Ljudnivåer för rundradio”

Comments are now closed
  1. Ingemar Lindqvist skriver:

    VU ska uttydas “Volume Units”, inget annat, se här:
    http://en.wikipedia.org/wiki/VU_meter

    En tumregel man ibland hört talas om från den gamla Melodiradion, innan allt skulle elektroniskt tajtas till och tokprocessas i hur många led som helst, var att hålla ner musiken nivåmässigt 6 dB svagare än toppvärdet hos musiken. Jag väntade på att du Lasse skulle nämna denna regel. Som alla tumregler ska den uppfattas som mycket ungefärlig, förstås, men tumregler är bra, och det tycker jag att även denna är.

  2. Lasse Lundeberg skriver:

    Ja, “Volume Units” ändrar jag till. Tack. Skrev “Volt” av bara farten, då det är en voltmeter rent tekniskt.

    Ledsen att du fick hållas väntandes på 6dB-regeln. Hoppas på ett snabbt återhämtande. Dels kan man inte skriva allt i en text, dels var det något som jag fick lära 1969. Sedan blev regeln mer och mer fel. Musik och tal är så oändligt mycket mer komplicerat än vad regeln sade. Man måste också ifrågasätta vilken typ av program.

    När den regeln lärdes ut hade inte musiken börjat bli mer kompakt. (Se text) Då var musiken ofta mer dynamisk, utom dragspel då. Samtidigt var mikljudet (se text) både dynamiskt och otydligt.

    Saker förändrades och regeln, som var bra i vissa lägen, blev mer och mer stel. Den lärdes inte ut till P2 och klassisk musik. Där var tumregeln tvärtom att tal ofta skulle hamna svagare.

    Regeln fungerade bäst i program av tal, där musik var paus. Klassisk musik var fint, populärmusik liet fult, vilket återspeglads i denna regel. Melodiradion var ju lite av vad katten släpat in i SR pga Radio Nord, och därför hölls musiken mer på avstånd. Även presentation var mer kylig, (vilket även journalistik var då) jämfört med senare tiders närvaro-presentattion. Så regeln hade sin tid, men blev mer och mer fel. Passar idag på ett “Studio Ett”, kanske.

  3. Ingemar Lindqvist skriver:

    Du beskrev helt riktigt i din text också hur forna tiders radiopratare i musikövergångar hade förmågan att anpassa “energin” i sitt sätt att tala för att ge en mjuk övergång från den föregående musiken in i talinslaget, och sedan anpassa likadant i sitt sätt att tala inför nästa musikinslag om det var tät och “hårt” ljudande musik, eller mera gles och dynamisk.
    Möjligheten för sådan anpassning är i de flesta fall obefintlig i radion numera eftersom så få sändningar mumera går ut live. Talinslag är oftast förinspelade, lösryckta ur det sammanhang de sedan läggs in i via dator i en playlist.
    Förr var ljudteknikern en person som noga valts ut bland massor av sökande, det var många som sökte men väldigt få blev valda. Ofta var alltså teknikern redan en stor stjärna vid anställningstillfället, men utbildades vidare i Sveriges Radios egen utbildning, och denna utbildning pågick nästan konstant. Numera är de flesta ljudtekniker utslängda och ersatta av en elektronikbox som smetar till ljudet helt utan känsla.

  4. Lasse Lundeberg skriver:

    På 70-80-talen fanns i P2:s musikradiokvällar, en känd dirigent som ibland agerade hallåman för klassisk musik. Minns tyvärr inte hans namn.

    Han både kunde och kände musiken väl. Han gjorde ljudteknikerarbetet mycket bättre än vi någonsin kunnat. Han avpassade paus efter stycket, anpassade nivå, tonläge och allt till musiken.

    Det var en njutning att köra, och underbart att följa en sådan skicklighet. I bästa fall spelades musiken på skiva från Grammofonarkivet, så vi tekniker i Programkontrollen bara behövde dra reglarna upp och ned. Samt övervaka om något behövde justeras.

  5. Lasse Lundeberg skriver:

    När jag körde sådan “Voice Tracking” som DJ på Vinyl 107, kunde man vid inläsning få en ungefärlig uppfattning av hur nivåer vid sändning skulle bli. Minns jag rätt i hastigheten, kunde man inte justera hur nivån på musiken skulle bli vid sändning. Bara sin egen röst, vilket iofs fick betydelse genom efterföljande kompression. (Som man fick tänka sig)

    Datorn sparade DJ-rösten där man började tala i uttoning på låten före, och registrerade när man startade nästa låt/ reklam. Som DJ kunde man höra ungefär hur övergången skulle bli när datorn senare sände det hela.

    Men timingen var inte perfekt. Det kunde diffa på någon takt. Jag tog mig aldrig tid att ta reda på om denna tidsdiff. var samma varje gång, så man kunde kompensera. Det funkade på lösa mixar, men inte tighta. Att “rappa” kunde bli i baktakt! Det funkade på luftiga mixar, inte om man ville ha sin röst exakt i nivå till musik.

    Ett bättre system hade varit om automationen spelade in själva mixen, exakt som DJ gjorde den, och sände den inspelningen där musiken tonade ut. I så fall hade övergången blivit exakt som den lät i lurarna för DJ:n.

  6. Ingemar Lindqvist skriver:

    Radiopersonligheten som så trivsamt presenterade klassiker var kanske Sten Frykberg?

  7. Lasse Lundeberg skriver:

    Har tänkt och tänkt. Är ganska säker på att det inte var Frykberg, utan en annan dirigent vars namn fortfarande undflyr mig.

  8. Olle Dahlquist skriver:

    Sten Frykberg var härlig att jobba med. Jag minns att vi en gång spelade in Önskekonserten i Studio 24. Vi kom att tala om bilar och han sade att han hade haft en bil som var röd och att den gick bra. Så därför var alla röda bilar bra 😉