Skolbok i samhällskunskap

Nu har ju ingen tillfrågat mig om jag vill skriva en skolbok i samhällskunskap, så jag får väl skriva här då:

LASSES SKOLBOK I SAMHÄLLSKUNSKAP ÅRSKURS SJU.

Kapitel 1.

Lagar och politik bestäms av några hemliga finansiärer. De betalar partier och politiker. Därefter skrivs lagar, som röstas igenom i Riksdagen. Samt dagspolitik som utförs av regeringen.

Sedan godkänner folket denna ordning, genom att rösta vart fjärde år.

Politikernas uppgift är att skaffa röster. Finansiärernas uppgift är att betala politiken och bestämma lagar och politik. Att skaffa röster är svårt, då olika väljare attraheras av olika saker. Därför tvingas finansiärerna betala till fler politiker och partier. På så sätt kan olika frågor locka olika väljare. Politiken blir ganska lika – “alla går mot mot mitten” – då det är samma finansiärer till alla stora partier. Finansiärer betalar i första hand till de partier och politiker, som har störst chans generera röster. De största partierna.

Sedan är det politikernas jobb att prata om de mest populära sakerna. Samt att inte prata om de lagar och beslut som kan irritera folket. Det skulle ju kunna minska röstandet.

Så pengarna betalar, och folket kvitterar med sina röster. Därför är politiker måna om att folk ska gå och rösta. Så får ju partier och politiker pengar. För finansiärerna, spelar det liten roll vilket parti som vinner. Alla är ju betalda.

Politikerna är de officiella företrädarna för finansiärerna, som vill fortsätta vara hemliga. De har ju sin framtid att tänka på, och ska regera i hundra år till. Därför används ytterligare en mellanhand; lobbyingföretag/ PR-byråer/ tankesmedjor. (Tänkandet innebär att tänka fram hur pengar bäst ska omvandlas till propaganda) Politiker har för stor kontaktyta med väljare, kan dessutom röstas bort. Lobbyingföretag däremot, kan användas i många decennier, och är mer okända. Inte minst då pressen har den goda smaken att inte skriva om dem. (Pressen ingår i samma penninggrupp) Lobbyingföretag betalas med stora pengar, och uppvisar beständig lojalitet. Som lobbyist blir man rikare än som politiker.

Riktigt pålitliga politiker kan efter lång tjänst anställas i lobbyingföretag. De får riktigt bra betalt. De har ju utfört lång och trogen tjänst som politiker, samt för sitt nya jobb som lobbyister. De kan också få annan ersättning; deras barn kan hjälpas in på fina internationella universitet, och få praktik&arbete på viktiga poster inom storföretag, stat och stora internationella organisationer.

Som lobbyist brukar man få reda på vem som är den där hemliga finansiären. Samtidigt kan det vara skönt att inte riktigt veta. Det kan också finnas fler mellanhänder, med vackrare fingrar. För de med ömtåligare samvete.

Lobbyingföretagen betalar inte bara ut sina hemliga kunders pengar, de skriver också debattartiklar i stora tidningar, ger ut böcker, skriver motioner till Riksdagen och producerar färdiga lagförslag. De kan även göra forskning för att få fram bra underlag. De bildar många föreningar och företag. (Då slipper så många veta vem som betalar) Dessa glada underorganisationer utför en hel del arbete utanför partierna, vilket ökar effektiviteten. Partier är ju för demokratiska och därmed instabila. Kan inte läggas ned så lätt.

Lobbyingföretagen anordnar också seminarier för att på lång sikt forma verklighetsbild i hela samhället. På dessa seminarier kan man också leta unga, som kan kultiveras till framtida politiker. Genom olika organisationer som lobbyingföretagen bildar, kan de unga prövas. De vackraste, de bästa talarna, och de mest pålitliga, kan sedan värvas/ styras till viktiga poster. Allra bäst fungerar de politiker som inte är för mycket idealister. De kan få egna idéer och bli besvärliga. Bäst fungerar de som är ute efter egen vinning. Då kan de alltid styras. Och ändå bli lyckliga. Lobbyingföretagen kan genom sina många kontakter, hjälpa fram lovande unga, till viktiga poster. På så sätt blir politiken inte så direktstyrd. Politiker av det rätta virket, känner på sig hur de ska agera.

Samtidigt som lobbyingföretagen hjälper fram rätt personer, hindrar man också de som kan gå emot kundens önskningar. Man samlar fakta om snedsteg. Ur denna faktabank, kan man sedan plocka fram någon smaskig detalj, läcka till pressen, men oftare direkt till beslutsfattare. Detta bara fel person håller på att få inflytande någonstans.

SLUT KAPITEL 1.

Plötsligt inser jag varför jag inte får skriva någon bok i samhällskunskap.


Comments are closed.