radiolars.com

Så här tänkte jag då, 1986: I Stockholm fanns redan många närradiostationer som spelade musik hela dagarna. Deras svaghet var ojämnhet. Saker som hoppande pickuper och otydliga format. För att märkas ibland dem, måste man tänka i termer av jämn försörjning. Jämnt format utan strul.

Om man ska sända musik så behövs ett par grammofoner. Tre med en i reserv. 1986 hade CD-skivor blivit vanliga, så det skulle behövas tre CD-spelare också. Ett par rullbandspelare för inslag. Samt en för att att spela in med. Samt inspelning av hela sändningen. Samt helst någon form av lättarbetad maskin för att spela upp propparna. Samt vanliga kassettdäck. Så kanske fyra-fem mikar för programledare och gäster. Och en stor mixer med åtminstone 15 reglar. Det skulle bli ganska omfattande och svårt att sända med. Jag hade arbetat mycket som ljudtekniker för radio, men hur skulle andra klara att köra snyggt med så komplicerad utrustning? Jag ville inte ha det sedvanliga strulet och osäkerheten som fanns i närradion. Detta var innan datorprogram kommit. Sedan fanns ju möjligheten att det skulle ändras till talkshow.

CARTS

Så jag byggde en teknik som skulle passa bägge typer av format. Tanken är att sända många timmar och då lätt kunna upprepa inslag och låtar. Samt att det ska vara mycket enkelt att köra. I USA hade man sedan flera decennier sänt reklam från en speciell form av större bandkassetter; cartridges, vilket inom radion där kallades carts och cartmachines. På Sveriges Radio kallade vi dem för spotmaskiner, spot-kassetter eller bara spotar. Namnet kom från en av de vanliga modellerna; “Spotmaster”, som återfanns på SR. Namnet stod med stora bokstäver på en del maskiner! “Spot” var i USA benämning för ett kort inslag. Oftast reklaminslag eller liknande. (Radio Nord hade dessa kassetter, och var troligen först)

SPRÅKFRÅGAN

Jag funderade över att hitta ett svenskare namn än “cart”. Kassett gick inte för då tänkte folk på vanliga kassetter. Så kom alla vanliga språkfrågor. Om man försvenskade cart, skulle man då stava med “k”? Skulle man då ha svenska ändelser? Jag gav upp. Eftersom carts kom från USA, så kändes det lättare att köra med den benämningen, så folk lättare kunde förstå, även om jag aldrig hört någon i Sverige säga cart. SR:s “spotar” kändes inte rätt. Namnet hade ju kommit bara till för Broadcast Electronics döpt sin maskin så. Insåg att jag hade chans att ge dem ett svenskt namn som skulle bli standard i radiosverige, men tydlighet kändes bättre. Folk reste ju över Atlanten, så snart skulle folk snappa upp namnet därifrån.

VAD ÄR SÅ SPECIELLT MED DESSA CARTS?

De är större än vanliga kassetter, liknar 8-spårs som man hade i bilar ett tag. Med dem slipper man ladda och ställa in skivor och band. Man bara sätter in en cart i maskin, och låten är redo att spelas. Man slipper förlyssna och justera nivåer. En stor fördel är att texten kan skrivas på kortsidan, så man kan se vad som finns inspelat, när de ligger i hyllor. Dessutom kan man under sändning stapla carts på höjd, det finns spår så de ligger säkert, och fysiskt bygga en spellista, som är enkel att överblicka. Man behöver inte gå omvägen via papper. Fler cartmaskiner – kanske sex stycken – är en hjälp, då man kan bygga spellista fysiskt. Spellista för allt inspelat. Musik, reklam, jinglar inslag i rätt följd. Och man kan lämna lucka där man ska prata. Köraren slipper ha en mängd skivspelare och bandspelare där spellistan finns utspridd överallt, plus på papper. Det blir enkelt att överblicka. Man kan tänka på körningen. Detta förändrar hur köraren låter i radio. En hel del tekniktänkande elimineras.

BÄTTRE LJUDNIVÅER

Som ljudtekniker brukar man hitta ett snyggt ställe att starta på. Man justerar nivå. Höjer svaga inledningar. Avslutar låtar på rätt ställe. Justera nivån där också. En bra tekniker rattar mycket under sändning. Så programmet låter jämnare. Med carts kan man göra dessa justeringar en gång för alla. För meningen är ju att inslag och låtar ska upprepas. Så andra gången de sänds, har man också sparat in arbete.

Det ljudtekniska arbete som utförs vid inspelning av carts, ger stationen mycket av sitt ljud. Här slipper man ha det arbetet utspritt på olika körare i direktsändning. En kunnig person kan göra det. Samma sak gäller förstås idag när man har allt inspelat i dator. Idag finns också mjukvara som kan höra ljud som människan hör det, och justera. (Inte de vanliga programmen för nivåjustering. De går bara efter toppnivåer, vilket är annan sak än hur det låter)

En annan fördel med carts är att de startar snabbt. Annars har man olika starttid på olika maskiner. Olika på olika skivspelare, och olika på olika hastighet. Samma med rullbandspelare. Även varje CD-skiva brukade ha sin fördröjning efter hur skivan var mastrad. Här fanns proffs-CD-spelare som letade upp början, men det krävde extra arbete att programmera den finessen. Med carts startade allt mycket snabbt, och lika snabbt. Så med carts finns ljudteknikern med under sändning. Eftersom jag såklart var noga med hur min station skulle låta, så gillade jag tanken att kunna styra ljudet, även när jag inte var där. (Det skedde också med ljudprocess, men det kommer senare)

AUTOMATION

Med carts, kan man kan lägga in signaler på ett tredje spår. Man kan lägga en signal när musik eller inslag tar slut, och få automatisk start av nästa cartmaskin. Detta användes i Amerika för helautomatiska stationer, men förvånansvärt inte studios där man sände direkt. Inte ens för reklam. Kan ha funnits, men jag såg aldrig det.

Så nu kunde köraren ladda allt i en ordning – musik, proppar, jinglar,.. – och cartsen startade varann. Om man så ville. Det gick att lämna lucka där man ville det inspelade skulle tystna. Mina sex cartmaskiner stod på höjd, och dem kopplade jag så att en cart startade den inunder, och den underst startade den högst upp. Det gick att få en evighetsloop om man inte skulle hinna tillbaks. På detta sätt kunde köraren göra annat än att sköta maskiner. Pressen att hela tiden kolla sändning togs bort. Idag med datorer, är detta vardagsmat. Då var det en förändring av körstil. Något helt nytt för Sverige.

Här har vi något typiskt amerikanskt och genialt: Enkelhet ökar mångfald. Den första beskrivningen av en studio med många maskiner, blir bara mer och mer komplicerad. Den ger ständigt nya problem, och ständigt merarbete då man måste kolla och hålla reda på mer och mer. Det visste jag från arbete som ljudtekniker. Det påverkar hur folk låter i radio. Det geniala med enkla lösningar, är att de ofta ger fler möjligheter. Den busenkla lösningen med carts, öppnar möjligheter för programkörare. Konstigt nog sände de flesta amerikanska stationer bara reklam och jinglar från carts, men fortfarande musik från vinyl. Men fler och fler hade börjat lägga även musik på carts. Då förändrades sändningsrutiner avsevärt.

HUR FUNGERAR EN CART I DETALJ?

En cart sticker man in i maskinen, och den är redo att spelas. När den är spelad, är den redo att spelas igen. Man behövde aldrig leta reda på början. Det fungerar så att bandet är en ändlös slinga. Bara en spole. Bandet allra längst in, dras upp, går runt tonhuvudet, och läggs ytterst på spolen. Bandet går utifrån och in i spolen. Den innersta delen dras upp, och runt huvudet. Precis när början på ljudet återkommer till tonhuvudet, stoppar maskinen kassetten. Så den är spelklar igen.

När man spelar in en cart, spelas allra först en kort 1kHz ton in på ett separat spår. Den hamnar precis före ljudet startar. Det är denna ton som stannar kassetten precis innan ljudet börjar. På det separata ljudspåret, kan man ha andra toner. På SAF Radio hade jag en annan ton som startade nästa cart, och en tredje ton som tände en lampa, som varning när låt eller inslag började ta slut. Dessutom en klocka som startade om för varje cart. Vad som kan bli fel med carts, är om bandet stoppats innan början på ljudet återkommit till start. Så när ljudet är färdigspelat, måste bandet få fortsätta tillbaks början igen.

Mina carts gick på 7 1/2 inch per sekund, vilket är 19,05 centimeter per sekund. Standard för radio i USA. Dubbel hastighet fanns för en del stationer som ville ha hög kvalitet, och halva hastigheten har använts för bakgrundsmusik i butiker.

TEKNISKA FASPROBLEM

En nackdel med bandkassetter kan vara att bandet inte ligger i exakt rätt vinkel mot tonhuvudet. Det kallas för fasfel. (Eller inkorrekt azimuth-vinkel) Då träffar vänster och höger kanal inte tonhuvudet exakt samtidigt. Stereobilden blir bredare. Mitten breds ut.

Lyssnar man i mono blir det värre. Ljusa ljud har kort våglängd så här märks det mest. Ljud är vågor med toppar och dalar. (I luften högre och lägre lufttryck) När vänster och höger inte träffar samtidigt, kan i värsta fall toppen från ena kanalen träffa samtidigt som dalen från andra kanalen. Då tar de ut varann, och just det ljudet hörs inte. I praktiken består ljud av massor av vågor, som också skiftar i tonhöjd/ längd, så fasfel i mono hörs som svischande, där det också låter mörkare.

För SAF Radio skulle jag ha sex avspelningsmaskiner och en för inspelning. Samt sända allt inspelat material (utom lyssnarens telefonsamtal) från dessa maskiner. Här gällde att varje av de sju maskinerna hade exakt rätt vinkel på sina tonhuvuden. Dessutom var våra sändare svaga, så många skulle höra oss i mono. (Antingen för signalen var så svag eller för deras radiomottagare växlade om till mono) En av sändarna, Spånga, var i mono. Till råga på allt var carts något nytt, så jag hade mycket hårdare krav, än de som spelade skivor, med knaster, hoppande pickuper och fel hastighet. Det accepterades, men en ny teknik för att spela musik, skulle nagelfaras hårdare.

Så jag gjorde något jag inte vet någon station gjort i Amerika. Jag köpte M/S-teknik. Istället för att ha vänster och höger kanal, så lägger man mono på ena kanalen och skillnad mellan vänster och höger på den andra. “M” och “S”-signaler. (“S” uttyds ibland som “skillnad” vilket är mest korrekt, men ibland som “stereo” vilket blir rätt om man tänker att den behövs för att återskapa stereo) S-signalen är helt tyst när materialet är i mono. Vid återskapande av vanlig stereo, blir vågtoppar = “+” tillsammans med M blir vänster kanal. Vågdalar “-” tillsammans med mono blir höger kanal.

VITSEN?

Jo, eftersom vi hade många lyssnare i mono, så skulle eventuella fasfel inte påverka dem. De hörde ju bara M-kanalen. (Visserligen finns fasfel även på en kanal, men där märks det inte alls så tydligt) För stereolyssnare, så skulle ljudet låta bredare vid fasfel. (Vilket det skulle ändå med vanlig vänster-höger stereo, “A B” stereo) Detta är något som inte märks alls lika mycket. Speciellt då ljudet från högtalare studsar runt i rummet innan det hörs.

Så på SAF Radio fick vi inte problem med fasfel på carts. Nu var detta proffsmaskiner, så det man får väl anta det inte förekommit även utan min M/S-teknik.

Ytterligare en liten bonus var att jag kunde öka stereobilden med M/S. Mest som en rolig grej – för det låter illa när man går för långt – men också därför FM-mottagare på den tiden hade börjat komma med en finnes; att stereon sänktes gradvis då sändaren gick in svagt. Så jag provade att ha lite bredare stereo, för att återskapa mer normal stereo hos de med svag mottagning. Men, detta är såklart långtifrån någon perfekt lösning. Så jag provade det mest på kul då och då.