SBC var från sent 60-tal lite hobbyverksamhet för Åke Holmberg och mig, samt några gånger med andra ungdomar i Saltis. Vi byggde utrustning och provade popradio, ibland som piratsändningar på 88 MHz. Senare kollade jag FM-frekvenser och bytte till 89 MHz. Även området kring 101 MHz användes ibland men ännu högre upp låg flygradio på AM, förmodligen militär, varför en störande sändare kunde vara mycket vansklig. Åke hittade på namnet “SBC” vilket stod för “Saltsjöbaden Broadcasting Corporation”.
Eftersom piratsändning var olagligt slutade jag med det ganska snart men fortsatte, ibland med kompisar, att pröva popradioproduktion, att knåpa ihop jinglar och prova att köra “direkt”. Först hemma i Saltis och från 1975 i AV-Elektroniks ljudstudior. Under samma år även hemma på Banergatan. Från 1977-78 i Radiohuset, innan SBC började i närradion. Därefter gjordes inget arbete för SBC i SR:s lokaler. En viktig princip för mig var att arbetet på SR inte fick påverkas av SBC. På AV-Elektronik och Radiohuset fick vi tekniker använda studior för personlig utveckling, men inte för kommersiellt bruk.
Radiostilen hade amerikansk och engelsk popradio som grund, men jinglar och tal på svenska och efter svenskt lynne. Det fanns dels en drift med kommersiell radio dels en äkta kärlek och hantverksglädje. När SBC skulle börja sända i närradion hittade jag på namnet “Ljudmixarna” som det formella namn vi hade i ansökan till Närradiokommittén och i alla handlingar. Jag använde även namnet “SBC-Ljudmixarna” i vissa sammanhang. Till lyssnarna hette vi allra oftast SBC, mycket sällan angavs uttydningen “Saltsjöbaden Broadcasting Corporation”. “Sunes BudCentral” var en hittepå-uttydning jag körde med ibland. Ganska sällan nämndes “Föreningen Ljudmixarna” i programmen. Gudmundur myntade namnet “Radio SBC”, vilket också kom att användas i våra sändningar. Men “SBC” var och är den ursprungliga och förhärskande benämningen. Ansvarig utgivare var Per Olsson för FM 88 och Göran Gustavsson för FM 91.
SBC:s start i närradio skedde i stockholms innerstad på 88 MHz klockan 14:00 till 17:00 den 12 augusti 1979. Första sändningarna skedde från AV-Elektronik på Sveavägen 34, 6tr, snart därefter ifrån min bostad, tvåan på Banergatan 48, 5tr. Jag hade samlat ett tiotal personer vilka alla hade specialkunskaper och eget driv. Sedan höll jag mig ganska passiv utom inför mina egna sändningar och studiouppbyggnad. De ca tio fungerade ganska självständigt. Under gång anslöt några personer till.
SBC var en ideell förening som inte erhöll några bidrag, utom direkt av medlemmar. Avgiften för ett år var 15 kronor, vilket senare höjdes till 25. Antalet medlemmar närmade sig 5.000. Vi som körde SBC behövde aldrig personligen betala STIM-avgift. Däremot betalade vi med tid, bilresor, teknisk utrustning och skivinköp.
Skivbolagen skickade “Promotion”; gratisexemplar av skivor som de ville sälja i butiker eller prova marknaden för. Vi valde musik efter vad som passade våra shower och utgick från skivor vi hade. Vi hade självständigt musikval, det var oerhört viktigt. Att spela något som någon annan ville och då sänka sig själv fanns inte på kartan. Varför? (Ungefär som om journalister skulle låta sig styras av pressreleaser) Då skulle ju hela iden med självständig radio spricka. För någon lyssnare kunde det vara kul att spela en önskan, men då bara om låten skulle platsat ändå. Därför var skivbolagens påverkan ringa. Det allra mesta var så dåligt att det blev liggande. Men eftersom jag inte hade råd eller tid att köpa skivor, och inte alltid ville köra om mina egna, så lyssnade jag snabbt på det mesta av det som kom med posten och letade efter bra låtar där. Så många av dessa låtar hade inte blivit spelade annars. Den vägen fungerade bolagens utskick. När deras låtar passade våra öron.
SBC hade fyra stadiga jocks; Per Olsson, Gudmundur Bragason, Sven Hallberg och jag; Lasse Lundeberg. Den skaran hade jag samlat. Sedan blev det “fullt” med våra få sändningstimmar. Därutöver förekom många tillfälliga gäst-DJ:s från olika håll. Bakom kulisserna fanns ytterligare ett tiotal hängivna personer som hjälpte till med att styra, komma med idéer, administrera fester, medlemskort, tröjor, utskick, myndighetskontakter,… samt göra och redigera intervjuer, jinglar, och medverka i sändning. Utan dessa hade SBC varit en källarförening.
På citysändaren 88 MHz sattes senare en hög taxa för upphovsrättsskyddad musik, 225 kr per timme i “STIM-pengar” vilket gick till kompositörer och textförfattare; STIM, samt till artister och skivbolag; IFPI. STIM-avgifterna gjorde att vi flyttade över till den billigare, men sämre täckande, 91.1 MHz i Järva. Sändarna var i mono, men studion på Banergatan i stereo, varför en del referensband gjordes, i stereo, före sändare. Normalt referensband var efter sändare för att höra övergång mellan andra föreningar samt förstås att veta vad som gick ut. (Överkoppling skedde automatiskt på 88:an med Televerkets klocka i Kaknästornet) Dessutom, när man gjort program så länge utan att sända var det ganska ball att ha inspelningar efter FM med det härliga varma runda ljud Rhode&Schwartz-sändaren på hötorgsskrapan gav på den tiden. Möjligen gav även ledningen dit en viss rundande färgning. Tyvärr hade jag lite elektriskt knaster i mottagningen. Med tiden blev det roligare att ha band inspelade före sändare, i stereo dessutom, även om de inte lät lika magiska.
Sändningstider på 88 MHz var från början söndagar 14-17. Lite senare även lördagar 19.30-21-30. Senare minskades söndagar till 14-16 och lördagar till 19.30-20.30. Samtidigt gavs en icke sökt tid på fredagar 15.15-16.30. SBC sände några få enstaka nattsändningar, 00.00-06.00, då på helger. Tiderna på FM 91 var lördagar 15-16 och söndagar 22:30 till 24.
Slutet för SBC i närradion blev den nya närradiolagen som bl.a. krävde att “Sändande förening skall ha annan huvudsaklig verksamhet än att sända närradio”. Trots överklagan, (och trots att andra med mindre på fötterna fick fortsätta) gavs ingen förnyelse av tillståndet och sista sändningen blev den sista juni 1982. (Exakt 20 år efter att Radio Nord slutade) Dock hade Närradiokommittén då inte meddelat om SBC-Ljudmixarna skulle få fortsätta, så vi kunde inget klart besked ge till lyssnarna.
När närradioexperimentet skulle bli permanent närradio sades det från Närradiokommittéen att de som sökte först, också först skulle få besked. Så Ljudmixarna sökte riktigt tidigt. Sedan väntade vi. Andra, som sökt senare, fick tillstånd. Så kom sista juni, experimenttillståndet gick ut, utan att Närradiokommittéen hade gett oss besked. Först efter att vi tvingats sluta sända, kom avslaget. Nu begriper jag det var för vi inte skulle kunna säga något till våra lyssnare. På den tiden trodde jag inte de kunde vara så beräknande. Man var så naiv..
Ljudmixarna överklagade till Kammarrätten, och kunde styrka mer “annan verksamhet” än många andra. Kenneth och jag fick t.o.m. äran av en audiens hos kulturministern själv. Men, nej. Inget fortsatt tillstånd.
Lyssnarkontakt var viktigt för oss, och på den tiden inte ofta hörd i Sveriges Radios sändningar. SBC blev inspiration för många unga närradioentusiaster och även för många inom SR, där de flesta på gav sitt stöd. Det var och är ett stort stöd med all den värmen, fortfarande idag. Från vanligt folk och från radioproffs. Men SBC blev illa sett av de högre upp i Sveriges maktelit. Därifrån gavs order om hur de etablerade skulle ta över denna form av radio samtidigt som t.ex. SBC skulle stoppas. Skälet är att populära media ska kontrolleras inom de etablerades ram. Vi tänkte då på hur historien om Radio Nord och Melodiradion upprepades…
En av oss som hjälpte till med att göra jinglar med mera för SBC, var Ingemar Lindqvist. På hans utmärkta sida om radiohistoria, kan man lyssna på sändningarna, och läsa om mer om SBC.
Länk:
Svenska Radioarkivet om SBC
RSS
Facebook