På restaurangen för någon timme sedan, när Kerstin och jag hade ätit klart den goda kycklingrätten, och vi nöjda reste oss, så hörde jag från bordet bredvid, en kvinna i min ålder berätta för en pojke i tioårsåldern – troligen ett barnbarn – om vad de kanske skulle prata om i skolan i morgon: Förintelsens minnesdag, den 27 januari. Kvinnan berättade med allvar och värdighet om Auschwitz, hur många som dog, folk som flydde,… Pojken lyssnade uppmärksamt, lärde sig för första gången, och ställde någon fråga.
För mig blev det en känslosam flashback femtio år tillbaks i tiden, när min mor satte sig bredvid mig vid köksbordet, sänkte tonen och med allvar berättade för mig om Förintelsen. Men hon kallade det “Hitlers gaskammare”. Jag minns min mors berättelse som lika allvarlig, men kanske mer skräckblandad. Det hände i mitten av sextiotalet, då jag var runt åtta-tio. Berättelsen kom att chocka mig och starta ett livslångt sökande att försöka lära mer och försöka förstå. Dessa år arbetade Dr. Martin Luther King med medborgarrättsrörelsen, varför även det blev en viktig fråga för mig.
Frågor om rasism, förföljelse och folkmord är sedan dess centrala i mitt livslånga lärande om politik, ideologi, folkrörelser, regeringar, diktatur och demokrati. Femtio år har gått sedan jag fick lära de svåra sakerna om världens gång. Sjuttio år sedan hela världen fick lära om Förintelsen. Var är vi nu? År 2015 är det helt klart att mödrar under lång tid kommer ha starka skäl att lära unga gossar om krigets fasor. Kvinnor av alla religioner, alla folk. Att idag se den kloka kvinnan ta på sig den svåra uppgiften att byta ut oskuldsfullhet mot svår insikt, kändes rörande och konstigt nog, värmande. Hon gav värdefull kunskap och för en viktig tradition vidare. Hur man än önskar det inte skulle behövas.
Jag slets mellan att inte störa, tyst gå mot Kerstin som väntade en bit bort,… mot att tacka kvinnan för att hon förde traditionen vidare, samt snabbt berätta mitt minne. Men så ville jag också stå kvar lite i stunden. Ville inte tränga mig på och inväntade att hennes blick skulle träffa min. När så skedde tog jag ett steg framåt, presenterade mig och sade “Jag var åtta år när min mor berättade det för mig…” Då skar sig rösten, tystnade av en klump i halsen och jag nickade ett tack med handen på hjärtat. Kvinnan tycktes förstå allt direkt, sträckte fram en hand som jag tog i en hälsning, varpå jag fick fram ett tack och gick. Mina starka känslor idag hänger givetvis samman med att vi inte bara pratar gamla minnen.
RSS
Facebook