radiolars.com

Tevekanalen Axess visade nyligen ett seminarium om kalla kriget. En av föredragshållarna berättade om sina år för IB. Han heter Gunnar Ekberg och arbetade under 60-70-talen ute på fältet. I första hand i Sverige och Mellanöstern. Det började med intresse för dykning. Hans läromästare tog med sig den unge Gunnar ut i Östersjön där ett ryskt spaningsfartyg precis hade förlist. Natolandet Danmark hade övning, det Sovjetiska avlyssningsfartyget kommit så nära, att det blev rammat av dansken, och sjönk. Ett sovjetiskt bärgningsfartyg låg nu ovanför, för att dyka. Troligtvis för att rädda undan hypermodern teknisk utrustning, samt loggar och korrespondens som kunde berätta mer om Warszawa-paktens signalspaning. Det bör har varit ett skepp från Sovjets militära underrättelse; GRU, som ofta maskerade dessa signalspaningsskepp som fiskebåtar. Även denna såg ut som en trålare.

Redan här hamnade den unge Gunnar ovetande mitt i kalla krigets spioneri. Det ledde till ytterligare en dykning på sjunket sovjetfartyg, när han tillsammans med sin lärare smusslade undan utrustning och dokument, så svensk militär kunde få viktig kunskap. Men det hemlighölls för honom i många decennier. Sedan värnplikt som attackdykare, och nu började försvarets underrättelse verkligen lita på Gunnar. Några av de högsta inom regering och militär, hade en hemlig underrättelseorganisation, placerad inom försvaret. Den kallades ibland “IB”, vilket kunde uttydas “Informationsbyrån” eller “Inhämtning Birger” efter chefen Birger Èlmer. Ekberg använder ordet “Firman” i sin bok; “De ska ju ändå dö”, där han berättar nästan allt. Titeln är ett direkt citat från en Sovjetstyrd terrorledare, som syftar på vänsterfolk, terrorister, inklusive barn, som används för saken.

INFILTRATION

Ekberg berättar hur IB skickar honom in i vänsterorganisationer, och han då tog klivet över till spaning på folk. Den gemensamma nämnaren var Warszawa-pakten. De hade inflytelseagenter för att driva svensk opinion åt vänster, sökte spioner inom svenskt totalförsvar, samt stödde terrorgrupper utomlands. Den fredsälskande hippierörelsen, ersattes av våldsverkare, sponsrade av öst.

Här får man gissa att ledande svenska socialdemokrater, via IB, ville hålla koll på de vänsterkrafter som kunde få inflytande, hitta spioneri mot Sverige, och hjälpa västmakter hitta eventuella terrorkopplingar. I opartiskhetens namn, ska sägas att många såg/ ser dessa grupper som befrielserörelser mot västlig dominans. Det var därför Moskva stödde dem. Inte för de skulle bli fria, utan för de utförde krig mot väst. Terrorbalansen innebar att Nato och WP absolut inte ville komma i direkt krig. Istället arbetade bägge sidor med diverse mindre stater, politiska grupper, terrorgrupper och enskilda opinionsbildare. Världen över. Då kunde motståndaren rädda ansikte, och officiellt inte låtsas att angreppen kom från den andra stormakten.

Sverige var officiellt neutralt, men hade hemliga förberedelser och övningar med väst, för att skydda och evakuera eliten, i händelse av krig. Kanske som utbyte, kanske för man litade mer på väst, lämnade Sverige underrättelseuppgifter och utförde spaning ihop med Natoländer. Till exempel genom FRA, Försvarets Radioanstalt, som lyssnade på östlig militär. De sovjetiska “fiskebåtarna” från GRU, gjorde detsamma mot Norden.

AVSLÖJADE

Det var på FRA som en analytiker bröt sin tystnadsplikt, och berättade om “IB” för en lumparkompis. Denne var Peter Bratt, som tillsammans med Jan Guillou avslöjade existensen av denna underrättelseorganisation i Folket i Bild- Kulturfront. Guillou var en av alla de vänstermänniskor Ekberg hade kontakt med inom den då så bubblande vänstern.

DU ÄR UTESLUTEN! DU MED!! JAG SA DET FÖRST!!!

Ekberg använder i sin biografi “De ska ju ändå dö”, Lenins gamla benämning “nyttiga idioter” om dessa vänstermänniskor och beskriver utförligt hur alla dessa dogmer och teser tuggades. Hur det var ständiga tuppfäktningar, uteslutningar och igenslängda dörrar. Kampen om vem som var mest arbetarklass. Vilken lyste med sin frånvaro. Många ur 70-talets vänster återfinns idag i de ledande skikten. (Varför boken inte uppmärksammas) Kanske hade de så svårt att få ordning på ideologin, då de egentligen arbetade för en elit i Moskva. Flera tänkte nog bli motsvarande överklass i Sverige. Eller tyckte sig ha en högre insikt i den rätta läran, vilken skulle predikas, och omfatta hela folket. Liksom en religiös övertygelse. Funkade inte predikan, skulle tvång användas. Men det är långt ifrån hela sanningen. Många inom vänstern trodde ärligt på ett rättvisare samhälle, liksom många terrorgrupper lever ur kraft av tro på självständighet. Flera av den då äldre generationen, hade ganska färska berättelser om nära som kämpat emot tysk ockupation. Det är rimligt anta att Ekberg tillhörde dem som oroade sig för en liknande kommunistisk ockupation från WP, med stöd av inhemska kollaboratörer, för att inte säga quisslingar. Hotet om diktatur låg närmare än vad som var allmänt känt. Ekberg halkade in på ett bananskal, och fortsatte, enligt sin berättelse, med omtanke om fortsatt demokrati.

INIFRÅN BOKSTAVSVÄNSTERN

Ekberg kom i mycket nära kontakt med Clarté, KFML, KFML(r) och palestinagrupper. FNL-grupper och DFFG nämns några gånger. Det var kontakterna med palestinagrupper och Ekbergs militära attackdykarutbildning, som ledde till att vänstern manade honom hjälpa till i mellanöstern. Där blev det riktigt farligt. Han fick besöka paramilitära träningsläger och ge kunskap om dykning. Under hela tiden hade han nära kontakt med handledare på IB. Ekberg gav den tekniska kunskap terrororganisationerna kunde få från sina chefer i KGB.

När han kom i närkontakt med organisationer som PFLP, PLO, Al Fatah, Svarta September,… så överlämnade IB taktisk styrning av Ekberg till dessa gruppers största fiende; Israel, och en av dess underrättelsetjänster, Mossad. IB fanns sedan i bakgrunden, fortsatte verka i Sverige, och Ekberg hade alltid den kanalen öppen. Vilket kom att användas mer efter avslöjandet.

DUBBELSPEL, TRIPPELSPEL,…

WP och palestinagrupper hade svenskar som hemliga agenter i svenska vänstergrupper, så Ekberg fick inför dem bli en sådan hemlig agent. Här blev pressen hårdare. Han hade redan tvingats ljuga inför sina föräldrar, en del vänner och en del f.d. kollegor, om att han blivit vänster. Därför hade han lämnat flera gemenskaper. Hans sambo var införstådd, vilket hjälpte stort. Även hon gick därför med i en del vänsterarbete, och utförde en del uppdrag åt Ekberg&IB. Men nu blev det värre; nu samarbetade han även direkt med Mossad, som hade strängare krav på säkerhetsrutiner än IB. Han skulle samtidigt utföra hemliga manövrar med svenska palestinaaktivister. Han skulle utföra liknande konspiratoriska rutiner med terrorledare i mellanöstern. IB och Mossad verkar enligt boken ha mycket smidigt samarbete, men de olika terrorgrupperna och deras svenska agenter, levde mer kaotiskt. Vilket samtidigt hjälpte Ekberg ibland.

Det är ständiga resor, med ständiga undanmanövrar för att undvika eventuella efterföljare. Det är nattliga besök i svenska vänsterlokaler, för att fotografera handlingar. I ett träningsläger i mellanöstern, undgår han med en hårsmån, en dödlig attack från israeliskt jaktflyg. Jan Guillou har fått reda på Ekbergs spionuppdrag, och meddelar den terrorledare Ekberg ska träffa i mellanöstern, att Ekberg bör förhöras om saken. Med stor sannolikhet fick då Moskva reda på Ekberg, om de inte möjligtvis kände till det via andra kanaler.

Nu är Ekbergs i dödsrisk från hela Warzsawa-paktens agentnät i allmänhet, samt i synnerhet från några av de terrorgrupper som ingår. Ovetande om detta reser han till ett möte i mellanöstern med den terrorledare Guillou tipsat. Där får Ekberg order att med sovjetiska undervattensminor, sänka en amerikansk kryssare med några hundra turister. Vägrar han, eller strular bort uppdraget, blir han avslöjad och troligen dödad. Alternativt förhörd under tortyr för att ge upplysningar, och sedan dödad. Boken har ett brev från Guillou, som ger order/ uppmaningar kring dessa förhör. Ekberg blir vid ett annat tillfälle, tillfrågad om att mörda samme terrorledare, men vägrar.

KÄNDA NAMN

I boken nämns lite om Säpos arbete, om diverse palestinagrupper i Europa och mellanöstern, om svenska journalister m.m. som Vanna Beckman, Göran Rosenberg, Peter Bratt, Arne Lemberg, Ulf Bjereld, Muslimska brödraskapet, Al Fatah, och några hundra fler namn och organisationer. Boken är över 400 sidor, inklusive noter. Mer utförligt nämns IB:s och Mossads arbete med Ekberg, samt hans hemlige handledare inom vänstern; Staffan Beckman. Även utförliga beskrivningar av hans resor och infiltration av terrororganisationer i mellanöstern.

Det är en bok väl värd att läsa för den som är intresserad av nutidshistoria och kalla kriget. Extra värdefullt är Ekberg vittnesmål, då han inte ingår i den reguljära kader av journalister och författare, som närmast har monopol på problemformulering. Det är inte en berättelse beskriven uppifrån, med de reguljära färdiga politiskt korrekta synsätten. Boken beskriver saker om knappt är allmänt kända än idag. Ekberg beskriver den skrämmande syn som delar av vänstern då hade. Efter terrorattentat, visades ingen medkänsla med de offer, som hade fel åsikter. (Vilket ju gör medömkan för de “rätta” falsk)

Tyvärr finns fortfarande denna märkliga underlåtenhet att reagera mot “rätt” våld, samtidigt som de flesta tyckare inte ens upplever våld själva. Ekberg fick posttraumatisk stress men tog itu med det själv hos kunnig psykolog. Försvaret hade inga rutiner för dessa trauman. En detalj som pension på de hemliga statliga utbetalningarna, uteblev.

Han är en hjälte som offrade så mycket av sitt liv, i kampen mot diktatur, för demokrati och mänskliga rättigheter. På sätt och vis säger hans livsöde mer om den skrämmande fascistoida stämning flera ur vänstern uppfylldes av. Här har det inte gjorts upp. Samma svartvita självgoda våldstendenser, måste vi alla bekämpa idag. Tack Gunnar Ekberg för ditt mycket hårda arbete. Du ger inspiration till oss som tror på demokrati.

Till sist en upprepning, att vänstern även befolkades av humana människor som trodde på fred och demokrati. Dessa fungerade som hävstång för de våldsbenägna. Därför är det så viktigt att de vettiga reagerar mot våldsverkarna inom sina egna led.

Det finns också en del att diskutera kring hur denna statsbeskyddande verksamhet bör ha helt lagliga kanaler. Annars finns risk för korruption och särintressen. Samt förstås frågan vem som är patriot och vem som är landsförrädare. Det är dock inget som bör skymma en Gunnar Ekbergs hjältemodiga insats.

TITEL

Boktitel: “De ska ju ändå dö” – “Tio år i svensk underrättelsetjänst”

Författare: Gunnar Ekberg