Denna avdelning i bloggen behandlar modernismen, dess fiender och dess tillskyndare. Då det är naturligt att skriva det få andra för tillfället säger, blir mitt fokus på modernismens avvigsidor och på några av det modernas kritiker. Med tiden kommer säkert några texter som istället sjunger det nyas lov.
Just nu är vi inne i en period då det anses vara den enda naturliga vägen att ständigt rusa framåt. Jag är född 1955 och känner mig tillbaks i 60-talets utvecklingsoptimism. Då var allt möjligt och inga risker fanns. Jo, atombomben skrämde men atomkraft ingav hopp om fantastiska mängder energi.
Det fanns bara några enstaka kritiska röster. Min mor läste Rachel Carsons “Silent Spring” – “Tyst vår”, om den tilltagande mängden kemikalier i vår närhet. För övrigt en debatt det varit anmärkningsvärt tyst om sedan dess.
1967 kom hippierörelsen som inte bara kritiserade den rådande ordningen, utan även gav rikligt med inspiration och idéer om ett bättre liv. 1968 visades Peter Watkins “The War Game” om atombombens faror. Senare kom varningssignalerna om klimatförändringar. Globalisering, ekonomisk härdsmälta osv.
Så avdelningen “Modernism” försöker kolla dessa aspekter.
RSS
Facebook