Ljudbandet förändrade radioproduktion och bandspelaren blev central i programproduktion under många decennier. I början var radio direktsändning. Förutom en mindre del uppspelning av stenkakor. Det experimenterades med vaxrullar, trådspelare och metallband, men lack blev under några decennier standard för radioinspelning. Då kunde man spela in avsnitt. Korta och långa. Men med bandet blev radioproduktion som film. Man kunde också klippa i små bitar.
KLIPPA BAND FÖRÄNDRADE INSPELNINGSTÄNK
Möjlighet att klippa film gav helt nya möjligheter, och likadant var det med radioproduktion. Den förändrades på snarlikt sätt i grunden när samma fysiska sätt att dela upp i smådelar, gavs ned klipp. Det blev ett annat sätt att tänka när man spelade in, för man visste det gick att klippa. Så var det inte överallt. I USA och t.ex. Nederländerna fanns en annan teknik som gav annat tänkande och annnan radiostil. Där gjordes ofta elektroniska klipp. Man spelade upp en inspelning, och när ett nytt avsnitt skulle komma in, trycktes på inspelning, och det nya lades till. Efter det gamla. Om det var en person som talade, en skiva som skulle på eller talinslag från annat band. Man adderade till nya inslag i ordningsföljd. Liknande teknik användes ofta för television, även om man där i vissa fall även kunde lägga in stycken mitt i inspelningar. (“Insert”) Fysiska klipp var inte så frekventa i teveprogram.
Under en tid experimenterade jag på Radiohuset med elektroniska klipp/ “flygande start” då de hade fördelar som att man fick höra exakt hur nivåerna stämde redan när det var lätt att göra om, inte en halvtimme senare när man klippte ihop. När vi i slutet av 70-talet började få bandspelare med bandklocka, var det praktiskt att hela tiden kunna se hur lång inspelningen var, genom att göra klippen elektroniskt.
Hönan eller ägget? Ja, amerikansk radio och svensk television med video, hade likheten att det mesta gjordes som i direktsändning. Redan vid inspelning visste man klipp var krångligt, tog hellre om allt från början, eller spelade in som det vore direktsändning. Man skärpte sig och räddade situationer. Man godtog småfel, men uppnådde bättre flyt. I min ungdom tyckte jag denna typ av programtänk var så mycket mer levande, och på televisionen döptes videoteknik till “Liveteknik”. Både metod och SR-avdelning. I motsats till “Film”. Metod och SR-avdelning. Det var skilda fotografer, ljussättare, ljudtekniker, redigerare och producenter för film respektive video/Liveteknik. Film gjordes som biofilm. I små avsnitt. Video gjordes som direktsändning, eller i långa sjok. På gamla videoband kan man ofta se mekaniska klipp (i tid) som att bilden rycker till. Även elektroniska klipp, var inte alltid helt smärtfria.
MOTSATSERNA HELHET OCH SMÅBITAR
Världen runt, även i Sverige, gjordes förr många teveprogram på film. De hade likheten med många välklippta radioprogram, att flyt kunde försvinna. Istället blev det ofta en mängd logiska fakta travade ovanpå varann. Det påminner om hur tidningsjournalister kan flytta ord och meningar kors och tvärs, och stapla fakta. Möjligen finns här anledningen till den tidigare motsättningen mellan film- och videofolk. Den förra gruppen tyckte video- /liveteknik gav simplare innehåll. Den senare kunde tycka film blev stelare.
Ännu viktigare fanns två sätt att göra rundradio. Det ena med de böljande vågor ett vanligt samtal har. Det andra med en stor mängd logiska fakta. I tidningstext kan läsaren stanna och hoppa tillbaks. Den som sitter med en lättskött uppspelningsapparat, kan likaså lyssna om några sekunder här och där. Men för radiolyssnaren swischar allt förbi utan kontroll. Mycken radio, och film för teve, saknade naturligt flyt och mängder av fakta ramlade mellan öronen. Det var klippningens baksida. Samtidigt uppnådde de klippta tevefilmerna och radioprogrammen en högre intellektuell nivå.
De elektroniska klippen, som hade fördelen att man lyssnade efter band och hörde ljudet exakt på samma sätt som när det senare sändes, slog aldrig igenom på Sveriges Radio. De var riskfyllda: Ett för tidigt inspelningstryck raderade slutet på biten innan. Vilket är en psykologisk effekt, då man i direktsändning lika gärna kan trycka fel. Men när man gör något på band, skapas en annan inställning. Lustigt i sig.
Så istället gjorde vi ofta inslagsband som kördes mellan studioprat, som om det vore sändning. De olika inslagen klipptes ihop i följd, med ohörbar leader emellan. Då kunde presentatör och ljudtekniker forma en bättre helhet. De gånger det inte blev snyggt, tog vi ofta om så snabbt som möjligt, för att inte tappa flyt. Vi lät inspelningsbandet rulla, och satte en liten papperslapp i det. Under tillbakaspolning stannade vi och klippte omtagningarna. Här gällde det att ha disciplin och verkligen sätta lapp för varje omstart, så ingen blev glömd. För ofta var det kort om tid. När bandet klippts och spolats till början, ansågs det klart för sändning. De gånger lappar missades, fick alla lyssnare höra omtagningarna. Säkrast att göra omtagningarna utan svordomar.
Nu gjordes mycket klipparbete under lugnare förhållande, under längre tid. Det gällde ofta långa djupintervjuer som var gjorda hemma hos folk. Journalister brukade komma hem med massor av band. Men när intervjuer spelades in i studio blev de ofta rappare. Det var som om journalist och intervjuperson inte fick samma lugn med tekniker, och kanske producent, lyssnandes i kontrollrummet. Så teknik påverkar innehåll och stämning.
FINKLIPP
Väldigt mycket av vårt arbete gick ut på att dölja våra egna ingrepp. Journalistrollen var mer betraktare. Även teknikerrollen blev som en följd att inte märkas. Vilket ofta innebar väldigt mycket svårt arbete. Idag är det ofta en gimmick att journalistens vardag med att göra själva programmet, blir en del av programmet!
DET GÅR INTE ATT KLIPPA!
Detta ångestskrik kunde därför under stundom höras djupt inifrån redigerinsgrummen i Radio- och TV-husen. Det hände sig vid den tid då producentens ingrepp skulle vara omärkliga. Journalist och lyssnare skulle vetenskapligt betrakta. Ljudteknikerns uppgift var att göra sina klipp ohörbara. Dock kunde verkligheten tränga sig in och placera oss inför fata compli där två ljudbitar bara inte ville förenas utan konflikt. Det brukade lösas med ett studiosnack från reportern. Hen sammanfattade vad som sagts, läste upp en “studioprata”, vilket lades emellan de två kontraherande ljudstyckena. I tevefilm kunde man ha en kort snurrande vinjett som buffert. Eller en lyssnande reporter som i bästa fall var så bra skådis att det inte syntes hen var filmad vid annan tidpunkt. Många av dessa spelade lyssnande nickningar blev pinsamt överdrivna.
Sedan kom MTV och nu tilläts inte bara stökiga klipp. Dessutom tillförs avsiktligt brus och knaster i bild och ljud! Dagens radioproducenter har aldrig problem att klippa ihop bitar. Hen kan t.o.m. kommentera att det klipps, om så är.
Denna dagens frihet att tillåta hörbara/ synliga ingrepp är mycket bra. En seriös producent kan koncentrera sig på innehåll, helst skapa flyt, men tillåta korta bryskheter för att spara tid, och därigenom upprätthålla flyt i ett större sammanhang.
Så, det har blivit mycket bättre. Minus då de adderade bruset i ljud och bild.
RSS
Facebook