I förrförra texten om att ratta ljudnivåer för rundradio, hoppade jag över tänkande kring högtalare och lyssning. Ljudstudior brukar byggas med bästa teknik vilket oftast innebär stora högtalare som ska kunna återge alla nyanser och ge kraftig styrka. I bästa fall är kontrollrummen byggda för att inte addera så mycket rumsakustik. Många ljudtekniker och producenter lyssnar högt. Detta kan vara bra för att hitta små fel men var inte den lyssning jag föredrog för radio. Vårt arbete på Radiohuset gick ut på att ratta nivåer så det skulle fungera bäst för flertalet lyssnare. Vi tänkte oss störande bakgrundsljud och små högtalare. Det kunde vara prat i bakgrunden i studior också. Hög lyssning är inte så bra för rundradio. Eftersom folk ofta lyssnar svagare, ibland med bakgrundsljud.
Nu har jag berört två olika typer av lyssning; en högkvalitativ för att hitta småfel, en annan för att ratta så det mesta går fram i sämre lyssningar. Den senare handlar om att balansera nivåer, så som förra blogginlägget berättade om.
LYSSNA SÅ DÅLIGT SOM MÖJLIGT
Vid några få tillfällen hade vi en liten “transistorradio” på kontrollbordet. För att lättare höra hur det lät hos majoriteten av lyssnare. Dock gjorde vi så alldeles för sällan. Vi var många som lyssnade hemma, i bilen, i högtalare och örproppar ute på stan, för att följa hur det lät där. Detta diskuterades ibland. Så vi fick den vägen en ganska bra känsla för det kunde låta i verkligheten. Närvaro av många störande ljud visade på hur viktigt det var att hålla nivån uppe. Även FM-studsar mot bergväggar och hus var ett problem dessa år.
När stereon kom, (pilottonen) blev det mycket mer störningar av dessa studsar. Som är när signalen studsar runt, kommer från flera håll, och träffar mottagaren med inbördes tidsförskjutning. Problemet blev värre med extra signaler som Radio Data System/ RDS och Programindikering/ PI. Senare förbättrades antenner och/ eller sändare. Ökad kompression hos SR har också medfört att dessa störningar dränkts. Vi fick aldrig tillbaka det rena fina FM-ljudet som innan stereon. Dock har förbindelser till sändarna förbättrats, vilket förbättrat ljudet ut över sändarna.
Nu var det inte bara dessa FM-brusande ljud vi hade problem med, utan att lyssnare hade många akustiska ljud vid radion. I bil fanns bakgrundsljud och ofta bumlig otydlighet. Gemensamt var ett ganska litet nivåutrymme mellan “fullt” på sändarna och alla bakgrundsljud. Så vi tekniker på RH brukade ratta det mesta så nära fullt som möjligt. Detta var innan elektronisk kompression, så vi fick komprimera själva. När jag gick paralellt under en nattsändning, lade min lärare en “cart”-kassett över mätarna, så bara de översta ca tio Decibel, syntes. Då tvingades jag ligga där med allt.
Så de flesta av oss på RH lyssnade med nivåer som skulle vara mer som normalt folk hade radion på. Nåja, vi hade som regel bara tillgång till de vanliga studiohögtalarna. Dessa var av bra klass som mycket få lyssnare hade hemma. På 70-80-talet fick vi Yamaha högtalare. De flesta av oss tekniker lyssnade nog högre än genomsnittslyssnaren. Jag tillhörde dem som lyssnade på en tänkt normalvolym hos folk, alltså lägre. Dock hade vi som uttalad tumregel att inte ändra vår lyssningsvolym oftare än absolut nödvändigt. Samt att bara höja eller sänka av speciella skäl, och sedan återgå. Vårt jobb var att ge OK nivåer under längre tid.
Under monotiden var högtalarlyssningen på RH två bra studiomonitorer placerade som stereohögtalare brukar. I ca 45 graders vinkel mot teknikern, bildandes en trekant. När en regel kopplades till förlyssning, bröts eventuellt annat ljud bort, och förlyssning hamnade i höger högtalare i de stora Featureblocken/ Regelblocksborden, t.ex. Studio 11 till 15, samt i programkontrollerna. I de mindre KB08 och KB05 hamnade förlyssningen i vänster högtalare. I Thore Seem till höger. Hur man valt förlyssningssidor vet jag ej.
Normalt hade vi programlyssning i den andra högtalaren. De allra flesta hade programlyssning lite lägre än förlyssning. Vi hade som sagt regel att inte ändra programlyssning, så vi skulle ha bra koll på nivåer. Förlyssning hade vi lite högre, kanske 6-12 dB, så vi kunde höra tydligt utan att sänka programlyssning. RB-borden hade nivån på förlyssningsmätarna efter förlyssningsregeln. Tokigt om man ville lyssna med annan nivå, men bra om man ville se var nivån hamnade på regeln. Programkontrollerna av den första generationen i RH och fram till 70-80-tal, hade tre utgående kanaler. Här skedde förlyssning efter den regel som skulle sända. Som förlyssning användes “Gul kanal”. En utgående kanal med egen mätning, lyssningsregel och högtalare.
TRE HÖGTALARE
När nya stereokontrollbord kom till programkontrollerna på 70-80-tal, hade de tre högtalare. Två för stereo, en för mono. Här kunde vi välja att lyssna till utgående program i stereo, trycka förlyssning på regel, få den ingången, före regel, på stereohögtalarna, och programljudet brytas bort, för att flyttas över till monohögtalaren på vänster sida. Fördelen var att höra förlyssning på exakt samma sätt som när det skulle sändas. Det gick även att få förlyssning i monohögtalaren och behålla sändningsludet, i stereohögtalarna. Fördelen här, var att behåla känslan av utgående ljud. En stereomätare fanns för utgående program och en för förlyssning. Under en tid hade vi även tillgång till sladdlösa hörlurar i programkontrollen för P3.
En fråga när man rattade nivåer var om man skulle förlyssna ordentligt. På slut av skivor, på starkaste partiet, på början,… Då fick man bra koll, men levde i framtiden och tappade kanske känslan av utgående program. Den andra ytterligheten var att bara lyssna minimalt, för att ställa in skivor och band, sedan helt följa sändningen, och då ratta om det blev lite fel. Då visste man åtminstone hur det blev.
Jag minns att jag fick kämpa bra länge för att få teknikchefen för min grupp att köpa in en transistorradio som vi kunde ha i P 1. Även om det är svårt att tro, så ville jag hela tiden ha möjlighet att lyssna “som lyssnaren lyssnar”. Hur många satt och lyssnade på P 1 en tidig morgon framför två stora stereohögtalare i vardagsrummet? Var det inte snarare så att i arla morgonstund satt i köket, åt frukost, läste morgontidningen samtidigt som P 1 kunde höras i en liten radio i närheten?
Snacka om att nivåerna blev annorlunda när man hade en transistorradio som referens jämfört med de stora Yamaha NS-1000-högtalarna.