Hantverk försvinner och med dem kunskapen om hur de utfördes. Här kommer jag att anteckna en del minnen från eget arbete och vad andra höll på med inom ljudteknik, radio och TV förr.
Först ut blir handgrepp och tänkande om den grammofon som var vanligast på Radiohuset under 50-, 60- och 70-talen samt förekom en bra bit in på 80-talet. Den fanns även i min studio på AV-elektronik. Det var den tyska EMT, Elektro-Mess-Technik, modell 927, samt den till omfånget mindre efterföljaren EMT 930. Många av dessa exemplar fanns i drift under sådär 30-40 år.
Först den på Radiohuset vanligaste EMT 927. Denna skivspelare kom 1951, var större än vanligt, och kunde därför ta större skivor (lack) än vanliga 12-tums LP/ maxisinglar.
EGEN GRAVERING INNAN BANDSPELARE
På den tiden hade bandspelare inte riktigt tagit över inom Radiotjänst. Många radioinslag och program fanns fortfarande på lack. Världens radiobolag hade länge graverat och spelat upp lack för sina inspelningar.
Ljudvågor återgavs i ett spår, som svängde analogt sidledes. Ju starkare ljudvåg, desto mer svängde spåret inåt-utåt mellan skivans mitt och ytterkant. Styrkebegränsning fanns som regel ej på denna tid, så det gällde att ha nog med plats mellan spårvarven. Annars kunde de kollidera med varann. Dessutom var standardhastighet 78 varv per minut, så det blev bara drygt tre minuter per lack. Det blev tio lack, med byten, på en halvtimmes radioprogram.
ÖVERBLÄNDNING
Två graververk användes för inspelning. Innan ett lack tog slut, påbörjades inspelning/ gravering av nästa. Vid uppspelning gällde det att starta det följande lacket där dubblering började, förlyssna vid sidan av sändning, justera så de bägge ljuden löpte synkront, och med ljudregel blända över från den ena grammofonen till den andra.
På gamla radioinspelningar hörs ofta lite skivknaster, som efter drygt tre minuter (om inget senare klippts) ändrar karaktär, när överbländning till det följande lacket sker. Det brukar knastra mer i slutet av lack, så man hör ofta hur knastret minskar, men ljudet fortsätter, vid överbländning.
Samma teknik återkom i 70-80-talens discomixar, där man också körde två skivor i takt. I bägge fall fanns horisontella reglar som ökade ena skivspelarens ljud åt ena hållet, och samtidigt sänkte den andra lika mycket, så överbländning med bibehållen ljudstyrka kunde utföras. Det går förstås att göra samma mix med vanliga ljudreglar.
DUBBLA TONARMAR
På 50-talet kom vinylskivan som var mer delikat och krävde tonarm med mindre nåltryck. Även andra nålar. Men både stenkakor och radiobolagens egna lack fanns kvar, så EMT 927 hade därför två tonarmar. En för 78, den andra för 45 och 33. Den extra tonarmen satt bakom tallriken. De två reglagen för tonarmslyft, satt till höger om tallriken. När ena armen demonterats, fanns ofta en svart bricka istället för tonarmsspak.
När sedan på 70-talet stereopickuper kom, märktes tyvärr rumble (basmuller) från motorns vibrationer. Det var ena skälet att monokoppla EMT-verken med monoskivor. Det andra skälet var som vanligt att skivknaster, som skiljer sig mellan vänster-höger, framträder tydligare med monomaterial. När EMT-verken på 70-talet fick förförstärkare i stereo, monterades också monoknapp, förutom lågpassfilter, där vi kunde skära bort det ljusaste knastret. Rumble vid stereo, fick vi skära bort i kontrollbordet. Eller låta vara kvar, om musiken var mustig och dolde skavanker i bas och/ eller diskant.
En del modeller av EMT 927 hade framför tonarmsreglaget en horisontell mätare som visade hur långt in på skivan tonarm och pickup befann sig. Det blev mycket lättare att hitta till rätt ställe i talinspelning på lack. Samt på vinylskivor förstås, men det var inget jag använde mig av. Grammofonarkivets skivor var märkta med “Band” för varje musikstycke. Vi räknade band genom att titta på skivan. I manus och skivlistor angavs titel och artist, inte band. Men varje skiva hade på framsidan, inuti Grammofonarkivets plastfodral, en standardiserad etikett, med titlar och band.
Med två stora tröga reglage nere till vänster om tallriken, ändrades hastighet. Motorn snurrade med samma varvtal, och mellanhjul gav 33, 45 eller 78. Det övre reglaget var kopplingen som bytte mellanhjul. Det undre hade också tre lägen; motor från, motor till, motor mekaniskt kopplad till mellanhjul. Det tog lite tid att justera hastighet. De tunga reglagen krävde kraft, samtidigt som tonarmen krävde delikat behandling.
SNABBSTART
EMT 927, och än mer EMT 930, var de snabbast startande grammofonerna inom SR. Den senare Technics SP10 var långsammare. Mer om den senare.
Med EMT kunde man starta mellan två ord, vilket måste ha underlättat sändning av radioinslag. Nu förekom inte uppspelning av lack på min tid, men vi ville starta musik snabbt, och hade stor nytta av EMT-verken. De var stora och tunga i sig och hade tung tallrik. Ovanpå denna en lätt tallrik som kunde stoppas med elektrisk magnet, som tryckte en liten arm sidledes, vid klockan nio på tallriken. Också där till vänster om tallriken, satt en liten knapp, med tre lägen; stopp, frikoppling (start) och fjärrstart. Knappen kopplade in kontrollbordets regel, som startade skivan när man drog från tyst.
Så att stoppa skivan innebar att bromsa den lättare övre tallriken, med skivan, och låta motorn snurra under. Även detta påminner om det som diskoteksjockeys senare gjorde, då de lade en duk under skivan, bromsade den med handen, lät tallriken snurra inunder, och kunde då få mycket snabb start.
Tillbaks till EMT. Att ha laddat en skiva, innebar att tallriken stod och snurrade under den fastbromsade övre tallriken, och ett sus hördes i kontrollrummet. Det kändes inte bra att det stod så och slirade, så vi brukade ladda skivorna sent, om det skulle dröja innan de skulle i sändning.
Nästa problem var att EMT-verken dunkade i starten. Så det hördes genom pickupen. Mest i stereo. På Radiohuset fick jag lära en teknik att med regeln “knäa” igång musiken. Först dra regeln så lite att skivan startade. Sedan vänta ut dunken, och så dra upp. Nu brukade jag anpassa till knaster och musik. Spröda toner med knaster, kunde bli bättre om man lite sakta tonade upp knaster och brus. Om musiken startade med starka basljud, kunde de dränka dunken. På bas hörs dessutom inte hastighetshöjningen när den övre tallriken accelererar. Det berodde också på programtyp, hur snabb start som passade. Så jag körde olika på olika program/ musik.
Den där spaken som tryckte tallriken till stopp, kunde i värsta fall få pickupen att hoppa, så man fick hålla emot med fingret, koppla till stopp/ broms, och försiktigt lägga an bromsen.
STROBOSKOP
För att kolla om motorn gick med rätt hastighet, fanns ett stroboskop som syntes i tallrikens ytterkant. Det var tre rader små hål för 33, 45, och 78. Inunder tallriken fanns en rödaktig “glimlampa” vars ljus skulle synka med hålen.
EMT 930 kom senare, var mindre, hade en arm, ingen mätare för tonarm, men i övrig formgivning mycket lik 927.
EMT 930 hade mindre tallrik, 12-tum, som vanliga skivspelare, och kanske var det därför de startade lite snabbare. Här fanns bromsen gömd under tallriken, och kunde inte släppas försiktigt. Dock hade 930 på SR, en liten lampa som lyste rakt in i nålen, så man tydligt kunde se spåret.
Detta var jättebra då jag på graveringens tjocklek, brukade se efter om låtar slutade med uttoning eller tvärt. I det senare fallet var det viktigt att förlyssna exakt hur slutet lät. Ibland även spela upp för hallåman. När vi började med tal på intro, brukade de även vilja höra detta på förlyssning. Annars ville vi tekniker förlyssna efter det starkaste partiet i musiken, och anpassa nivån efter det. Normalt rattade vi inte styrkan i låtarna. Absolut aldrig i klassisk musik. I populärmusik bara i övergångar, där vi skulle ordna ett jämnt flöde och blev tvungna justera nivåer för att få olika musikstycken, olika talinslag, m.m. att flyta snyggt. Mer om det mycket stora ämnet nivåer i ett eget kapitel.
Technics SP10 samt Technics SL1000
Bildsökning på “Technics SP10”
Denna skivspelare började komma in till Radiohuset i andra hälften av 70-talet. Den var allenarådande hos Radio Stockholm redan från starten i Klara våren 1977. Fanns även på Radio Södertälje och hemma hos mig då jag köpte två exemplar i god tid innan starten av SBC-Ljudmixarna i augusti 1979. De första SBC-sändningarna gick från AV-Elektronik, där vi hade EMT-927. Efter några veckor gick vi över till att sända SBC hemifrån mig med två SP10.
När denna modell kom framstod den som mycket sober och stilig. Inte minst för oss som arbetat med EMT i många år. (EMT kom med en modernare modell vid denna tid, men den har jag inte arbetat med) SP10 hade i sin enkelhet bara fyra knappar. Tre för hastighet. Inget “frikopplingsreglage”. Det var bara att ändra hastighet, så ändrades motorvarv direkt och snabbt. Det fanns ingen slirande övertallrik, så det behövdes bara en start/stopp-knapp för motor och därmed skiva. Starttid blev långsammare än med EMT, men så mycket snabbare än det halva varv vanliga grammofoner hade att SP10 ansågs som snabb ändå. Snabbare än Technics 1200. SP10 var också utan rumble och startdunk. Ännu viktigare nu när alla program blev i stereo. Allt detta fick Technics SP10 att framstå som modern och “slick”. samt EMT 927 som tröskverk. Men för att köra monoprogram föredrog jag EMT.
Alla maskiner stod på gråa stålvagnar med hjul, så vi tekniker kunde byta och rulla runt skivspelare mellan kontrollrum, men det gjordes mest om det verkligen behövdes. Att hålla på och rulla maskiner över trösklar och rufflig heltäckningsmatta, kändes inte bra.
På Radiohuset kunde alla maskiner kopplas till alla kontrollbord. Det var standard för anpassning, nivå och fjärrstart i en enda kontakt. Dock hade detta tillkommit på monotiden, så i och med stereo krävdes dubbla audiokontakter plus vanlig jordad elnätskontakt.
KLUMPEN
Ibland händer det att hålet i mitten på skivor, inte finns i spårets centrum. Då åker tonarmen ut och in, och även musiken svävar så man blir sjösjuk. Därför hade SR:s skivspelare mittpinne som var smalare än vanligt, och man kunde placera hålet snett, för att få spåren att ligga centrerat runt pinnen. Då vajade inte tonarmen.
Men för att inte skivan skulle glida fel, så fanns till varje grammofon en tung svart metallklump som kunde placeras med breda sidan ovanpå skivan och hålla den på plats. Om hålet satt rätt, vändes Klumpen med smala sidan ned, och passade då exakt runt pinnen. Utsidan på Klumpen, passade då i skivans hål. Det blev några extra moment att alltid montera på och av Klumpen, samt inte tappa den på skivan, men möjlighet att “knacka” skivor rätt, var bra.
För att justera en felaktig skiva, brukade jag titta på om spår och tonarm vajade. Det gick fortare att justera på detta sätt, än att lyssna efter svaj och lista ut hur man skulle “knacka” skivan rätt.
SANDIGA GOLV
I Radiohusets studior och kontrollrum fanns sand under korkmattorna. Då fortplantades inte vibrationer till mikrofonstativ och grammofoner. Dessa fanns i vagnar och konsoler som var lite tunga, så de skulle stå ganska oberörda av fotsteg och dörrsmällar. Som tur var smälldes det inte så ofta i dörrar på Radiohuset.
Lite tillägg till grammofonkulturen med Technics SP10:
RR (Riksradion) tog fram en mer utvecklad variant av Technicsgrammofonen som fick heta SL 1000.
Skillnaden var att använda Technics egen tonarm samt egen Riia-förstärkare.
Även pickupvalet var nytt och efter ett antal blindtester med pickuper byttes dåvarande Shure M 44
ut till Pickering XV-625 med elliptisk nålslipning.
Nålen var skyddad mekaniskt och klarade snabb backcuing (drar snabbt skivan baklänges för att ställa in starten av ljudet).
Lokalradion införde istället den äldre SP 10 med SME 3009 tonarmen. Antiscatingen var här borttagen eftersom den normalt bestod av små vikter fastsatt i liten nylonlina.
Resultatet blev att skivorna ibland hoppade ett varv vid start vilket många av ljudteknikerna klagade på.
Technics egen SL 1000 hade också ett mer utvecklat grammofonsteg än inhemska SP 10 som använde SR:s eget Riia-steg. Fortfarande finns det kvar en prototyp med äkta elektronisk balancerad ljudutgång som absolut lät bättre men av andra skäl valdes versionen med transformatorbalansering ut.
SR gjorde annars alla sina förstärkarmoduler själva och dom som
satt i SP10 och var konstruerade av SR:s elektronikexpert Einar Engman.
I förstärkarna satt en egen byggd diskret OP-amp som hette SR 500. Den modulen lämpade sig inte så bra att applicera en icke linjär Riiakurva på.
Att för första gången skifta från SR:segen elektronik till en japansk konstruktion var bara det en revolution.
Anpassning av SP10:ans M44 pickup till SR:s egen förstärkare var inte heller optimal utan från en dikanthöjd peak blev det diskantfall istället.
Det här gällde de grammofoner som var utrustade för stereo.
Om man skulle göra en riktigt bra stereoproduktion så letade ljudteknikerna (de som orkade) febrilt efter först 2 stereogrammofoner och i andra hand 2 Technics SL 1000 med Pickeringpickuper. Ofta stod de 2 olika sorters grammofoner i ett kontrollrum vilket var mycket störande. Jakten pågick var de olika grammofonerna stod någonstans.
Utrustningen på SR då var inte då fast placerad i lokalerna utan allt stod på hjul.
Det var alltid stor brist på både bandspelare och grammofoner och att lyckas hitta rätt versioner eller bara rätt antal maskiner var mycket tidskrävande.
När grammofonerna rullades mellan de olika K-rummen så la ofta den som flyttade apparaterna anslutningssladden ovanpå skivtallriken. På så vis böjdes tyvärr nålarna ibland och det var inte ovanligt att varannan skiva distorderade kraftigt i innerspår.
De bäst ljudande grammofonerna var ändå några få exemplar av EMT 930 fast med inbyggd rörstereo Riia förstärkare tillverkad av EMT i Tyskland.
Ljudet var fenomenalt tillsammans med den elliptiska pickeringnålen.
Som Lars säger så rumblade grammofonen och det blev lätt basbumpar när fjärrstarten användes.
Det stod alltid EMT 930 med tyska Riiasteget i Studio 23 i Radiohuset och den studion låg längst bort geografiskt vilket gjorde att dessa grammofoner sällan flyttades på.
Lennart Wretlind och Kjell Alinge gjorda många fina stereoproduktioner i den studion vilket fortfarande idag låter mycket bra på sparade inspelningar.
Kontrollbordet i S23 var en äldre SR-version med korta ljudkedjor, balanserad mixfunktion och sen användes alltid rörmikar (M49) från Neuman och miksteg (rör) från Telefunken V76.
Ljudet var fantastiskt bra även om inkopplingsbara filtren inte var så bra.
Akustiken var bumlig med lite reglering i basen. Tror att det helt enkelt var en kostnadsfråga.
Studioborden (där programledaren satt) var dock helt akustiskt rätt byggda så att bordsreflexen dämpades under miken.
Lars pratade om EMT 927 och på många av dessa grammofoner var det monterat en riktigt bra pickup från Ortofon (SP) som var en riktig movingcoilpickup med sfärsk nålslipning. För monoskivor så lät denna kombination hur bra som helst. Speciellt Deccaskivor i mono som sändes i grammofontimmen lät riktig Hi-Fidelity om.
Sandiga grammofongolv::
I vanliga fall stod i och för sig grammofonerna på ett golv som var placerat ovanpå ett annat golv men med sand emellan.
Tyvärr så gick folk ibland på golvet samtidigt som t.ex en svag pianokonsert spelades upp från grammofon. Tjänstgörande ljudtekniker hörde inte detta på grund av att stegen hände i samma studio eller programkontroll som sände. Dessutom fanns det ingen lågfrekvent högtalaråtergivning som avslöjade detta.
I FOU-projektet P3 så uppmärksammade vi detta och byggde om “grammofongolvet” helt så att de isolerades från övrigt golv.
Subwooferlyssning infördes i programkontrollen PK3.
Resultatet blev att alla nattsändningar från 1988 till 1993 var helt befriade från dessa subsoniska missljud.
Mossan, tack för all detaljerad info om olika faktorer som påverkade ljudet, samt arbetet med utveckling. Denna typ av kunskap bör bevaras för framtiden.
I rundradio kan man ju tyvärr inte optimera ljudkvalitet, då man samtidigt ska få daglig drift att fungera. Bara detta att kunna starta musik i rätt sekund, innebar att vi stoppade skivan så nålen låg strax innan musiken började. Men för att hitta exakt rätt, körde vi fram till första ton, bromsade sedan tallriken med handen, och drog tillbaks till tystnaden före musiken. De allra flesta tekniker, även jag, ville vara säkra på att vi hittat rätt, och drog skivan några gånger fram och åter precis i musikstart!
Därför har många skivor som spelats i radio, ett skrapande raspljud på en knapp sekund, precis över de första tonerna. En tråkig, men nödvändig följd av rundradio. Med för lätt nåltryck hoppade pickupen, med för tungt, blev det rasp. Även genom skivan och som sagt, mest i slutet där spåret svänger kraftigare, pga mindre diameter.
I P1 och P2 var det norm att ha pauser mellan musikstycken. Där kunde man sätta nålen långt före musikstart och tona sig in i skivbrus. Det blev också en intuitiv signal till lyssnaren att musik skulle komma. En långsammare uttoning passade på slutet innan hallåt återkom. Bara inte så långsam att nästa stycke hann starta.
När presentation av radioprogram i P3 ökade i tempo på 60-70-talet, blev det viktigt att få musiken att starta exakt på millisekunden. Här brukade vi tekniker starta skivan (inte musiken) innan presentatören pratat klart. Antingen för vi ville ha lång starttid så “dunken” kunde maskeras med neddragen regel, eller för att spröda pianotoner avslöjade minsta “inåkning”, (när skivan inte hann upp i hastighet innan musiken startade)
En del tekniker ville ha samma starttid på grammofoner som för bandspelare, vilka var uppåt sekunden i starttid. På senare delen av 70-talet kom Technics skivspelare, vilka var långsammare än EMT. Ytterligare ett skäl att ha lång starttid på alla skivor. Jag tillhörde dem som hade olika starttid för olika maskiner, och olika musikalisk start. Varje start var sin egen. Det handlade också om nivåanpassning, musiken skulle passa ihop med talet, vilket får bli ett kapitel för sig.
Så tekniker fick ha rytmkänsla för tiden mellan start och första ljud. Samt en inkänning av hur mycket den som talade hade kvar att säga. Det var riskfyllt. Dock, de presentatörer vars tal passade ihop med tight körning, kände också till maskinernas behov av framförhållning, och brukade ge tecken och/ eller titta upp i lagom tid för start. Ofta går det att höra på gamla radioprogram, hur den talande flyttar sin uppmärksamhet över till teknikern på andra sidan glasrutan.
På tal om förstörda skivor i starten så måste det uppmärksammas igen det att Grammofonarkivet på Radiohuset i Sthlm är helt unikt på grund av att det finns egentligen 2 skilda arkiv.
Det ena arkivet hette grönt PX-arkiv och kunde bestå utav upp till 10 olika oberoende låneex. Ofta hade grammofonproducenterna egna utlåningsex som dom placerade i de speciella grammofonvagnar som före sändning av just Melodiradion rullades ned till utgående PK eller programkontroll för rätt kanal. I praktiken var det P3 som använde dessa vagnar med kontinuerligt utbyte i.
Ibland kom andra producenter till sändande annan radiostudio med en bunt med gröna PX som var lånade i grammofonarkivet. Ofta hade producenterna med helt nya ospelade exemplar direkt från grammofonbolagen. Eftersom dessa ex nästan inte hade spelats någon gång så lät t.ex Svensktoppen bättre än när samma skivor spelades i PK.
Men nu till det fina med grammofonarkivet. Det finns ett “Rött PX” arkiv. Alltså ett arkiv som ingen vanlig medarbetare fick låna i eller ens titta i. Det var endast personal som var behörig och tillhörde grammofonarkivet rent lönemässigt som fick hantera dessa ex. Så fort en skiva togs bort från det inhägnade området på Radiohuset N1 så måste det följa med en utbildad grammofontekniker.
I program som Ring så spelar vi eller Skivor till Kaffet så spelades skivorna upp i grammofonarkivets uppspelningsrum. Där stod alla typer av grammofoner ofta EMT 927. Mixern var just den gamla BS-pulten med samma ljudteknik som i Einar Engmans RB-bord. Senare utökades denna service till samma kontrollbord som i radiohuset nämligen Seem-bord. I alla fall så var det antingen dessa skivor som önskades som spelades mest som röda PX men också naturligtvis klassisk musik som var känsligare för mekaniska störningar.
Andra skivarkiv som BBC:s stora arkiv består endast av utlånings ara skivor vilket har resulterat i en samling med knastrande skivor. Här är vårt grammofonarkiv helt unikt och om man slumpmässigt tar ut vissa röda PX så är dessa exemplar helt ospelade i praktiken.
Att överföra dessa röda PX till moderna datafiler med nya sökfunktioner borde vara en god kulturgärning. Är det nåt problem med det röda exet så finns det ett antal gröna. Sen kan man behandla knäpparna genom redigering och användning av bearbetningsprogram
Här äger SRF en stor skatt som borde tas om hand om innan någon kommer på idén att slänga allt.
Så en sak till: I arkivet fanns ett antal entusiastiska medarbetare med grammofoteknikerna i spetsen. Skogis, L Bergendahl, Dick Blomberg , Bobo Olsson m många fler ingen glömd och den legendariske L.G Nilsson. Dom låg lite före i tankarna då och beställde originalgraveringar från USA även på pop och rocksinglar så förutom att dom är relativt ospelade så finns dom i rätt originalversion.
I Europa hade man bara den typ tyska eller holländska kopian och inte i röda PX. Dessa versioner var gjorda utan någon större kärlek vid hanteringen och dessutom från ofta 3:e bandkopian. Dessa ex lät miserabelt dåligt.
En kulturgärning vore det att överföra dessa ex med så bra teknik det bara går och lägga upp låtar och artister som i ett “Spotifybibliotek”
Här finns det tusen och tusentals skivor som aldrig blivit CD-mastrar och tillgängliga på fil idag.
Lite curiosa är det att allt som passerade Mastering Labs graveringar i Hollywood anses som det riktiga originalet. Bandmastern innan det blev CD-skiva/itunespår eller annan musiktjänst är inte det riktiga originalet. Dough Sax som fotfarande äger Mastering Lab berättar i en intervju att han och övrig personal nästan alltid gjorde en slutjustdring ofta med filter innan det blev graverat. Man skrev upp värdena på papper och använde dessa värden igen om fler graveringar behövde göras.
Dessa så kallade riktiga original finns ospelade på grammofonarkivet i Stockholm och borde överföras till fil så snart det bara går.
Idag kan man också flutterjustera skeva skivor i nya dataprogram.