radiolars.com

Den fruktansvärda jordbävningen i Japan framkallar minnen av hur det är att uppleva dessa naturkrafter men också livet mellan skalven. Det allra värsta för mig var 1994 i Los Angeles, “The Northridge earth quake”. Bilder. Jag jobbade natt på en upplänkningsstation för TV-kanaler. Det var den värsta tiden, kl 04:31 när man är som minst kaxig, som allt började skaka. Alla videoband ramlade ned från hyllorna och lade sig som ett hav att vada i. Den tunga videoutrustningen skakade ordentligt. Några bandmaskiner rasade. Men värst var det under själva skalvet när betongväggarna rörde sig och sprickor öppnades. Kommer väggarna att hålla? Man är ganska liten då. Vi hade också högeffekts sändare för satellit. Strålningen är kortvågig och studsar lätt. Den leds i ihåliga rör och man hoppades inga strålar letade sig ur något hål. Några veckor tidigare hade jag varit och tittat på en lägenhet exakt där epicentrum uppstod. Den lägenhetslänga jag besökt syntes sedan på TV, ovanpå bilar.

NÄR?

Det brukar sägas om jordskalv att “The big one” kan inträffa i morgon. Det är en försköning. För nästa jordbävning kan komma nästa sekund. Bokstavligen. Orkan, översvämning, snöstorm,…uppstår inte plötsligt utan förvarning. Det gör skalven. Vetskap om livets sårbarhet gör något med en. Man uppskattar den stund som finns här och nu.

HUR REAGERAR MAN?

Under ett decenium levde jag i jordbävningsområden. Vad gör man när det händer? Så fort det börjar stannar man upp, lyssnar, känner,… och undrar om detta är ett stort. Det tar några korta sekunder. Skalven brukar bara öka de första två sekunderna, så man vet ganska snabbt. Jordbävningar brukar vara under kort tid, kanske fem-20 sekunder. Vilket givetvis känns mycket längre.

Det stora skalvet i Japan var exeptionellt, det varade ungefär en och en halv minut. En evighet. Tiden har betydelse, för när byggander vaggar fram och åter rasar allt mer ju längre skakandet pågår. I de områden där jag bott; kanadensiska British Columbia och Kalifornien, förekommer smärre skakningar dagligen och man känner av dem någon gång i veckan. De är som ständiga påminnelser, men ger sällan fysiska skador.

HUR KÄNNS DET?

Det kan vagga mjukt eller skaka hårt. Även de skalv som är svaga har ofta en enorm pondus. Tänk en långtradare eller ett tungt godståg som får allt att vibrera. Tänk sedan att godståget är 50 gånger så stort. För även svaga skalv ger en känsla att allt rör sig. Byggnaderna, marken och marken under marken miltals ikring. Det är en intuitiv känsla av att vara som i en jättehand. Även när allt vaggar stilla. Det behöver inte vara skrämmande, bara mäktigt.

Om det vaggar eller skakar beror på marken inunder. När man befinner sig på sandig och/eller jordig mark, skapar jordbävningarna mjuka vågor som böljar fram och åter. Det är vattnet i marken som böljar. Vatten kan inte komprimeras så vågorna sprider sig långt. Det kan hända att mycket vatten samlas på ett ställe och marken “liquifies”, uppblandas med mycket vatten. Då kan hus sätta sig. Men det är, vad jag vet, mycket vanligare med sprickor och förkastningar.

Några jordbävningar, t.ex en långt bort i Nevada när jag var i Los Angeles, vaggade så svagt och försiktigt att jag knappt kände något. Men persiennerna vid fönstren rörde sig ganska långt fram och åter.

Den andra ytterligheten är om man befinner sig på samma berggrund som skalvet. Då kan stötarna färdas utan uppmjukning. Dessa skalv blir ofta korta då skakningarna upphör när skalvet upphör. Vågorna som beskrevs i den första varianten fortsätter att bölja fram och åter efter att själva skalvet upphört. 

Den kortaste jordbävningen hemma i Westwood var bara som en mycket kraftigt knäpp. En kort smäll. Det var ett för kaliforniska mått mätt gammalt hus i trä. Moderna jordbävningsanpassade byggnader i metall ska kunna svänga fram och åter. Deras kontakt med marken är inte fast utan följer med mjukt med lite grand samtidigt som byggnaden böjer sig en aning. Det känns läskigt när man är högt uppe, där det kan svänga rejält. Men det har jag bara hört talas om. Som när jag  fick det beskrivet direkt i radio från några kvarter bort i Hollywood. Det var när Rick Dees shockartat rapporterade upplevelsen på Kiss-FM.

FÖRBEREDELSER?

Ingen brukar ha tunga eller känsliga prylar på hyllor. Åtminstone inte högt upp. Man ser ibland prylar på hyllor fast monterade. Saker står inte långt ut på bord. Ovanför sängen vill man inte ha något alls som kan ramla ned. Tavlor monteras ganska ordentligt.

Myndighetsråd är bl.a. ordentliga skor vid sängen. Vid större skalv bryts fönster sönder och golv brukar bli fulla med allehanda bråte, inte minst brädor med spik i. Sjukhus kan man inte räkna med att kunna ta sig till eller så lätt få plats på.  Dessutom kan man tvingas gå långa sträckor.

VATTEN

Annars är det första budet att ha mycket vatten hemma. Det sägs ofta. Vattenförsörjning kan brytas eller smutsigt dagvatten ta sig in i färskvattnet. Det första människan behöver, efter syre, är vatten. Här i vattenrika nord är vi ganska omedvetna om hur bra vi har det. Vid den stora “Northridge-Quake” i Los Angeles 1994 rasade en bro för motorvägen hem, och jag fick ta en jätteomväg och övernatta på motell. Då lärde jag mig att ha vattendunkar i bakluckan, för i Los Angeles är man ofta timmar hemifrån men alltid nära sin bil. Att bilen gick mjukare med extra last gjorde inte saken sämre.

TSUNAMI

Fördelen med Los Angeles är att stora delar av staden ligger högt ovanför havet. Men inte hela Kalifornien så tsunamivarningar förekommer då och då. De utfärdas från två övervakningsstationer, en på Hawaii och en i Alaska. De får signaler från en stor mängd bojjar som berättar om hur stora vågorna är. Man kan följa tsunamivågen som färdas så långt den kan över hela Stilla havet, tills den träffar land. Efter skalvet i Japan stängdes därför USA:s kustväg Highway 1 av. 

Vatten kan inte komprimeras, därför färdas vågorna så långt. Ute till havs är de små men när det blir grunt höjs de upp. Allra värst blir det vid fjordliknande stränder som likt en tratt kan koncentrera breda vågor till smala och höga.

Nu brukar vi inte tycka vågor är så farliga. Det beror på att vattnet i vanliga fall inte rör sig så mycket framåt. Mest upp och ned. Vågen går fortare framåt än vattnet. Men en våg som rör sig upp på land har med sig allt vatten och blir som ett jordskred. Inte mycket står emot den väggen. Sedan rör sig tsunamivågen åter ut mot havs och tar ibland med sig det som nyss stod fast. 

INGET LIV UTAN JORDBÄVNINGAR

De tar liv, de ger liv. Den ständiga elden i jordens inre får kontinenter att röra sig. När de pressas emot varann trycks marken upp till berg. Där faller regn som ger livsviktigt vatten. Dessutom ger bergen livet varierad miljö att frodas i. Bergen ger sol och skugga, värme och kyla, vilket ger växter och djur möjlighet att migrera till optimala förhållanden. Berg nöts med tiden ned så vi måste vara tacksamma att jordbävningarna återskapar dem. Men vi vill inte vara där just då.