Björn Olsen berättar i sin nyutkomna bok; “Pandemi – Myterna, fakta, hoten”, om hur virus levt tillsammans med oss långt innan vi ens var människa, och kommer att finnas långt efter vi är utdöda. Kanske är det sådana, egentligen självklara, tankar som ibland får folk att lämna hans föreläsningar. Folk vill inte veta. Vi klarar inte att få veta vilken skör tråd som håller oss vid liv. För det är något konstigt med virus. Rättare sagt vår förståelse av dessa parasiter som inte bara lever av och på oss, utan även ändrar historien.
Boken ger en hel del biologiska och medicinska fakta. Samtidigt är den spegel av människans syn på sig själv, sina meddjur, sin jord och samhälle. Att människan är ett djur ibland andra, att bakterier och virus är en mer genuin kontakt med hela världen än internet. Att denna kontakt går ett par miljarder år tillbaks, och ändå påverkar vår här och nu-uppfattning mycket direkt. Olsen beskriver hur levande organismer, inklusive människa, förökar sig när omständigheter så medger. Men att stort antal lika individer då även gynnar virus. De som överlever är, liksom allt levande, bäst anpassade till miljön. Så även människan formar fram virus för sin kropp.
Det är alldeles nyligen vi börjat leva så här tätt. Under alla tider har vi levt som jägare-samlare, i små spridda grupper. Då ges ingen chans för virus att utvecklas så långt. Och de gånger virus ändå dödat en grupp, har det sedan inte kunnat spridas vidare. De virus som dödar för många och för snabbt, dör själva ut. Så när monokultur uppstår, och många individer lever nära varann, utvecklas virus som är specialanpassade för sin värd. Människan är nu unik i däggdjurs historia. Vårt antal är mycket stort. Vi lever nuförtiden många nära varann i storstäder. Vi reser till varann som aldrig förr. Allt detta är grogrund för virus att mejsla fram riktigt välanpassade strängar. Somliga är riktigt farliga. Det är därför bara en tidsfråga innan nästa stor pandemi. “Nästa”, för av någon anledning är dessa virus vi alla bär så okända. I första världskriget dog många av direkta krigshandlingar. Men samtidigt och strax efter dog mångdubbelt fler, cirka 50 miljoner, av virus; spanska sjukan. Den fick utmärkta förhållanden när så många människor levde tätt inpå varann och dessutom färdades världen runt. Jordens befolkning var då 2 miljarder.
På 1300-talet dog en tredjedel av europas befolkning i digerdödens virus. Då hade vi börjat leva många nära varann, och reste till och från Asien där människan levde nära fjäderfä. Det är hantering av tamfågel som ger virus möjlighet att hoppa till människa och mutera. Det är bara tur att “svininfluensan” – “A/H1N1 2009” inte muterat till något riktigt farligt, för det är nu det mest spridda influensaviruset i hela världen.
Det brukar vara ibland fåglar, som lever många tätt och färdas långt, som virus frodas. Sedan kan det hoppa över till människa, ofta via gris. (Vilket enligt min uppfattning är varför judendom och islam förbjuder gris) Men med den moderna tiden är det lättare för virus att utvecklas enbart i människa.Vid varje epidemi och pandemi är det många som smittas utan att bli riktigt sjuka. När kroppen bekämpar virus lär sig immunförsvaret känna igen exakt vilket virus som angriper. Det bildas specifika antikroppar som färdas i blodet under lång tid. Vaccin ger kroppen liknande information om farligt virus, men bara ett (eller några) virus åt gången. Vid ett utbrott tar det åtminstone ett halvår innan vaccin kan finnas tillgängligt. Det är då försent för redan smittade.
ANTIBIOTIKA
Olsen ägnar många sidor att beskriva antibiotika-resistens, vilket han placerar som minst lika farligt som en dödande pandemi. Denna resistens gör våra läkare oförmögna att döda bakterier. Virus dödas inte av antibiotika/penicilin. Nu handlar det om bakterier, vilka vi också lever med och ofta behöver, som vid matsmältning. Samtidigt som vissa blir farliga på fel ställen och åter andra alltid är skadliga.
Bakterier har i alla tider dödat och det var därför en mycket stor händelse i början av förra århundradet när penicilin upptäcktes som skydd. Men även bakterier genomgår samma evolution som virus, växt, djur och människa. De svagaste dör och de starkare breder ut sig. Så när antibiotika dödar farliga bakterier blir det oftast några få ännu farligare kvar, som sedan får livsrum att föröka sig. Människan kapprustar med “kraftigare” antibiotika, som i sin tur fostrar fram allt farligare bakterier.
Olsen har som läkare stor sympati för användning när enstaka människor ska räddas, men kritiserar skarpt den den livsfarliga överanvändningen. Då inte bara till människa, även vid djuruppfödning används stora mängder antibiotika. Vad vi gör är att för kommande generationer skapa samma situation vår mor- och farföräldrar hade; att många kommer att dö av bakterier. För i kapprustningen vinner så småningom bakterierna. Det har redan börjat på sjukhus där antibiotika tvingar fram bakterier läkarna inte kan hejda; “sjukhussjukan”. Detta liknar Olsen vid en växande pandemi utan slut.Han beskriver även hur Tamiflu, som vid gynnsamma förhållanden motverkar virusutbrott, från toaletters avloppvatten kommit ut till sjöfågel, vars virus blivit resistenta. Människans virus kommer ofta från fågel. Olsen skriver det inte direkt, men min kommentar är att boken berättar om hur modernismen ser ut att ta död på sig själv. Olsen skriver i slutet några rader om att människan förmodligen är utdöd om 200.000 år och i bästa fall ersatt av en biologiskt ny människotyp, utvecklad ur oss.Undrar om de kommer att vara jägare-samlare…
RSS
Facebook