Att Journalistens reporter Paul Frigyes säger upp sig sedan chefredaktör Helena Giertta ställt hans krönika, är kanske ett symptom på det problem Frigyes krönika handlar om. Det SR:s VD Mats Svegfors nyligen kallade minaretjournalism, och sade; “- Jag har fostrats i den gamla skolans “minaretjournalistik” där man kunde bestämma vad man skulle ta in eller ej och skriva artiklar för en masspublik utan att räkna med svar.”
Nu är krönikan i fråga inte så radikal, den behandlar i allmänhet frågan om journalistikens nya roll då alla kan publicera. Frågan är central för Journalisten och debatteras där dagligen i betydligt hårdare ordalag. Enligt Giertta är dock skillnaden att Frigyes var anställd på Journalisten och att de saker krönikan hävdade inte stämmer med vad hon i sina ledare framför. Journalistens redaktion måste stå enad.
Kanske är det här det egentliga skälet ligger? Att konformitet premieras i svensk press? Vilket också gynnar medelmåttorna och hämmar innovatörer. För krönikan är inte så radikal, vilket Giertta också medger.
I Frigyes sista publicerade krönika i Journalisten, sågas stortidningarnas nya satsning på elektroniska läsplattor. Där stängs läsaren in och förlorar den frihet läsning på internet innebär. (En åsikt jag mycket starkt hävdar, och föremål för kommande blogg här) Frigyes sista publicerade krönika, däremot, skulle kunna ses farlig för karriären.
Det går inte heller att bortse från de lustiga sammanträffanden som inföll då Frigyes, på sitt jobb för några dagar sedan, skrev en nyhetsartikel om en manlig ledarskribent som kommit i konflikt med sin kvinnliga chefredaktör på Norran. Genusvinklingen tar ingen upp. (Inte ens jag. OK då, kvinnor brukar värna mer om koncensus… män bryter oftare ny mark) Däremot har många noterat att de bägge chefredaktörerna reagerat på samma sak; att deras redaktioner vinklat samma story olika.
Vi gillar olika, här på denna blogg. Detta är ju exakt den debatt Journalisten speglat; det nya medielandskapets olika vinklingar.
Så utmynnar allt detta i om den krackelerande enhetsfronten ibland svenska media, också innebär att samma tidning kan gilla olika? Eller ska det ses som en fråga om arbetsledning?
Till saken hör att Giertta brukar släppa in olika åsikter, (inte för olika) och att Frigyes till fullo utför journalisthantverket i sina nyhetsnotiser och ofta varit bländande bra i sina krönikor. Vilket nästan skapat en liten fan-club, av nätkommentarerna att döma.
RSS
Facebook