President Obama hade precis blivit vald och vid varje framträdande inför entusiatsiska folkhav, höjer alla armarna och tittar genom sina kameror. För de allra flesta är det enda gången i livet en president står så nära. Detta enda vibrerande ögonblick väljer de flesta bort genom att istället stirra på sin kamera. Chans till ögonkontakt med Obama försvinner. Chans att detaljstudera försvinner.
Här gäller istället att ta Bilden. Men den blir aldrig lika bra som proffsens. Deras bilder kommer dessutom under decenier att finnas lätt tillgängliga. Så varför skippar folk sin enda chans att uppleva sin idol, kanske utbyta en blick, för att desperat försöka få Bilden? Lever vi så mycket i media att vi nu också måste skapa media för att verkligen “varit där”? Är det som att klottra ned en historisk plats med sin fula signatur, för att bli en del av historien? Är det själva fotandet av sin egen bild som blir grejjen?
Vad är det som säger att just proffsens bilder kommer att finnas lätttillgängliga under decenier!? Copyrighten, som den ser ut idag sätter bra stop för detta.
Däremot alla (cc)-licensierade bilder, varav många är minst lika bra som “proffsens”, och därmed får nyttjas utan kostnad, till de flesta ändamål, de kommer att vara lätttillgängliga.
Du Lasse, borde ju veta bättre. Som den ljudkonstnär/proffs du är så finns inga av dina verk lätttillgängliga, utan det är vi enskilda “arkivproffs” som själva får tillse att göra dem lätttillgängliga.