SAF Radio, del 2, Hur det började

Det var runt månadsskiftet janauri-februari 1986, som det ringde på telefonen hemma i min tvåa på Banergatan 48 i Stockholm. Det var Sture Eskilsson, informationsdirektör på Svenska Arbetsgivareföreningen. Vi kände inte varann. Sture var sedan länge en stark kraft för opinionsbildning för svenskt näringsliv. Han hade startat många verksamheter för att ge även den andra sidans syn, i ett Sverige så dominerat av socialdemokrati och vänstervåg. Att radiomonopolet borde bort till förmån för en uppsjö av små företag som sände, var något jag kämpat för länge i bl.a. närradion. Så jag lyssnade uppmärksamt.

Wikipedia om Sture Eskilsson.

Sture undrade om jag var intresserad av att arbeta med radio för SAF. En ändring i lagen hade gett även dem rätt att sända närradio. Jag tänkte att; ja det stämmer, även SAF, liksom KF, måste ha rätt att sända nu. Så tänkte jag hur det skulle vara att sända med SAF:s resurser, och svarade Sture att det var en mycket intressant idé. Min far arbetade under 20 år på Skolöverstyrelsen och hade haft kontakter med SAF angående yrkesskolan. Där jag själv gått El- telelinjen som Styr- och reglermekaniker. Någon dag senare ringde handledaren för radioprojektet, Nils Färnert, och vi sågs torsdagen den sjätte februari på SAF, på Blasieholmen. Nils var en mycket sympatisk gammaldags gentleman. Senare visade han skisser på några olika typer av sändningar. Typ; företagarkvartar tisdag och torsdag kl 09. Mer allmänt program onsdagar 09:30 till 10:30. Husmorsprogram fredagar 10:30 till 11:30. Ett tre timmars ungdomsprogram på söndagar. Detta var ungefärliga förslag som berättades för mig.

Samtidigt hade nya närradiosändare kommit till och för Storstockholm fanns 88,9 MHz i Bredäng. Den hade/ har bra täckning och stod mest tom. Bara några enstaka program här och där. Annars pip. De programförslag som fanns för SAF, var utmärkta om de hade kunnat placeras i P1. Där fanns en hel kanal med omgivande program och många lyssnare. Men att sända samma program på en oftast pipande sändare, utan ens program före, hade fått mycket få lyssnare. Säkerligen hade även folk på SAF missat sändningarna och bett att få kassettkopia.

Nils och jag åkte i hans nya vita Volvo till närradioföreningen Sydväst, som fanns för den nya sändaren; 88,9. Där träffade vi bl.a. flera representanter för arbetarrörelsen, som var talrika ibland de som skulle sända. Jag skämdes lite för att vi kom dit till deras hembyggd, för jag hade redan börjat tänka att vi skulle söka många sändningstimmar. Inte anade jag då hur Sverige skulle förändras från socialdemokrati till nyliberalism. Än mindre att jag skulle hamna mitt ibland dem som verkade för denna enorma omställning, och få se hur Alliansens idéer formulerades! Då, 1986, var SAF:s budskap fortfarande en udda kraft som jag tyckte behövdes för att balansera samhällsdebatten. Idag har pendeln svängt för långt åt höger, men det är en annan historia.

MEANWHILE, BACK AT THE RANCH

Det fanns redan en utmärkt programserie på kassett som hette Radio SAF. (Senare; SAF-kassetten) Det var seriösa intervjuer med näringslivsfolk. Närradions namn var SAF:s näringslivsradio. Vilket jag drog ihop till SAF Radio, när sändningarna senare startade. I slutet av varje sändning, skulle man ange SAF:s näringslivsradio som ansvarig utgivare. SAF Radio hade inte samarbete med Radio SAF, mer än att vi sågs i korridorer och hade trevligt ihop. Jo, jag hjälpte till någon gång eller så. Tipsade sedan producenten om min vän Torkel Odéen, som hade studion Hannah, där arbetet fortsatte. För nu hade jag mycket att göra och ville lägga allt krut på radio!

Hade redan blivit anställd. Bra lön och eget litet kontor på SAF:s högkvarter på Blasieholmen. Ägnade en tid åt att gå runt och prata med folk om hur de såg möjligheter att använda radio. Det var seriöst intresserade och mycket trevliga SAF-medarbetare. Hade programmöten med bl.a. Mats Johansson på Timbro. Han var både trevlig och lätt att prata med. En veteran ibland borgerligt tänkande. Att han medverkat i Svensk Tidskrift kändes lite extra, då jag läst den i mitt föräldrahem.

Wikipedia om Mats Johansson

Han blev min chef och jag flyttades till Timbro, som då låg på Birger Jarlsgatan 6B. På vindsvåningen med snedtak fick jag två rum och fyllde dessa snabbt med min ljudutrustning hemifrån. Köpte dessutom en radiomixer från Tony Eckardt. Började skissa på ett nytt sätt att sända, och köpte snart amerikansk studioutrustning till det mindre rummet. Det var carts, rattmixer och ljudprocess. Mer om tankarna bakom detta senare.

Timbro var startat av Sture Eskilsson, och kallades informellt för ”think tank” efter amerikansk modell. Snart hade det försvenskats till ”tankesmedja”. (Vilket senare blev en spridd beteckning) Ska man vara elak, så kan man säga att think tank är där pengar omvandlas till propaganda. Själva tänkandet går mest ut på att lura ut hur man får folk att anamma de betalda idéerna, och än mer hur man ska sprida dem.

Men på Timbro fanns verkligen tänkare och tänkande. Det var mycket stimulerande att följa snack i korridorer och fikarum. Här fanns belästa och nyfikna individer som ständigt ifrågasatte. Ibland Timbros produktion fanns många intressanta böcker och föreläsningar. Jag trivdes och lärde väldigt mycket. Det var också spännande att se och höra husskribenter knacka ned texter, som sedan dök upp i morgontidningarna, med allehanda avsändare. Inom SAF och Timbro kunde man spåra de två huvudlinjerna inom högern; konservatismen kontra nyliberalismen. Redan på 60-70-talen hade dessa två linjer gruffats inom moderaterna. Konservatismen var fosterland, kyrkan, kungen, identitet och nationalism. Nyliberalismen var internationalism, normupplösning, inga bestående värden, välj din identitet, och ingens speciella värde. (Allas lika värde) I praktiken pengamakt. Allt utom det sista var ungefär vad 68-vänstern predikat. (Tja, de hade förstås ideligen sagt att pengar ligger bakom allt,.. så den lilla skillnaden var bara att också omfamna det själv) Varför så många från vänstern kunde hoppa direkt till det nyliberala, när börskurserna gick uppåt på 90-talet. Min internationella popradio med amerikansk ton, samt idén om fri radio, placerade sig förstås i den nyliberala fållan. Där jag i stort kände mig hemma. På den tiden. Konservatism var inte min kopp av te.

Så det fanns folk som kunde prata. Problemet var dock att de flesta tänkte sig typiska – för den tiden – talprogram a la P1. De hade krävt ett omgivande P1 för att få lyssnare. Denna typ av program tar – som en fingervisning – kanske 10 till 70 timmar att producera per sänd timme. Produktionen påminner om hur man gör tidningsartiklar och dokumentärfilm. Man gör research, samlar fakta, intervjuar, klipper, skriver förklarande texter, sätter ihop och får faktaspäckade program.

En annan form för talradio är det som i Amerika kallas talkshow. En programledare som sänder några timmar samma tid varje vardag. Eller några timmar om dagen lördag och söndag. Då utgår man från sändningen. Att finnas här och nu. Man bjuder in gäster, eller har dem med på telefon. Man låter folk ringa in. Oftast finns en producent som jagar gäster och samlar nyheter. Samt ibland någon i telefonsluss. Om inte producenten sköter den också. Med denna form kan ett par personer på heltid, sända några timmar varje vardag. Man kan alltid sända, då man tar upp dagliga nyheter och spinner vidare på vad andra sagt. Samt tar in lyssnare. Det blir en lösare form på gott och ont. Känns ofta inte lika seriös, då det blir mer bubbel per fakta. Samt tyckanden och upprepningar. Men det kan bli betydligt mer lyssningsvänligt, då man kan missa lite här och där. Radion kan bli mycket mer av sällskap och vana. Man kan inte låta bli att lyssna, ibland. Här krävs att programledaren har rätt personlighet. Vad nu det är. Det krävs också att vara självgående och bara prata och prata. Samt att det blir lyssningsvärt. Samt ta gäster och inringare på rätt sätt.

VILKET FORMAT?

Så jag gick runt, talade med folk, satt i möten, och funderade mycket på om och hur man skulle kunna lägga upp någon av det två formerna av talradio. P1-typ eller talkshow. Problemet med P1-typen var som sagt att programmen skulle drunkna i havet av pip. Problemet med talkshow-typen var att hitta programledare som kunde sända några timmar varje dag, plus förberedelse. Samt att denne/ dessa skulle vara bra. De skulle också behöva hjälp. Insåg att jag måste kunna köra själv och var då tveksam att representera SAF. Hade visserligen röstat moderat i många år och kunde prata politik. Hade mycken vana att ta inringare, och köra direkt. Vilket också var jättekul, men var skraj att tala i SAF:s namn. Det kändes som en stor organisation som jag inte hade kunskap nog att prata för. Hur mycket skulle jag våga tycka själv? Här visste jag också att jag skulle låta spänd och det skulle bli dålig radio. Kunde vi prestera mer än ett pass om dagen? Det skulle bli rätt lite för en station. Eller skulle man börja så försiktigt? Dock, sändaren skulle inte stå så tom länge. Snart skulle tider här och där snappas upp av andra föreningar. Vi borde söka långa sammanhängande tider, snabbt! Annars skulle vi bli hänvisade till enstaka sändningar här och där. Så var det på de andra sändarna.

MUSIKSTATION

Så därför tänkte jag på en helt annan idé, också. Att försöka döda så mycket av pipen som möjligt, täcka upp så många timmar som möjligt, och då såklart med musik och DJ:s. Sedan ha några minuter per timme med SAF-propaganda; eller proppar som jag kallade dem internt. Alltså reklamradions vanliga format, (även om vi inte hade reklamradio i Sverige då) men byta reklam mot propaganda. Detta var en i grunden annorlunda tanke, såtillvida att man lämnade att producera helt med SAF/ Timbromänniskor. En station av denna sort, går ju ut på att först locka lyssnare med musik och lite prat. Sedan, när de är där, köra reklam/ proppar. Då ska det lockande innehållet helst produceras för sig, utanför SAF/ Timbro. Senare fick jag igenom att dessa proppar producerades av SAF, eftersom deras funktion – likt reklam – var väsensskild från att locka lyssnare. Så senare anlitades JKL att producera propparna och min firma producerade själva programmen och sändningarna. Men det var långt senare. Nu var jag kvar i planering.

NYTT RADIOKLIMAT

När vi startade SBC-Ljudmixarna i närradion, så var formen fortfarande ny i Sverige. Så vi kunde med bara några få timmar i veckan och annan popradio på sändaren 88 MHz, verkligen märkas. SBC blev en jättesuccé mer beroende på hur lite annan sådan radio som fanns. Men sedan dess, 1979, hade det gått sju år, och Stockholms eter var nu fylld av olika stationer som spelade musik hela dagarna. Som MRS – Music Radio Service, Disco 91, m.fl. Folk var vana vid att det spelades musik i närradion i Stockholm. Så om jag skulle öppna ytterligare en musikstation, så krävdes att den hade något extra. De många musikstationerna hade svagheter. De drevs av idéella krafter, på fritid. Kvaliteten var ojämn. Många misstag, även tekniska sådana. Så jag fick tänka mer i proffsig driftsäkerhet. Min station var tvungen att ha ett fast format alla timmar. Enhetligt musikval. Snyggt ljud. Inga tekniska missar. Enhetligt ljud i form av den bästa ljudprocessing som gick att köpa från USA. Lyssnaren skulle veta vad den fick. Det var ett tänkande som radio i USA:s städer haft länge. Radio som en försörjningskanal. Som bara fungerade, utan strul. Helst jämnt. Här fick jag ta till min kunskap och erfarenheter. Från Sverige och USA.

Så tanken formades om en station som lockade lyssnare med musik, som också täckte upp tid. Sedan SAF-proppar några minuter per timme. Helheten ta form, och jag kunde sätta ned huvudet och börja köra efter min plan. Hur skulle jag bygga tekniken? Om man skulle sända musik, så krävdes skivspelare, CD-spelare, rullband och kassetter, samt ett större kontrollrum designat för det. Men tänk om vi nu ändå skulle gå över till talkshows? Då krävdes en annan uppbyggnad.  Jag valde bl.a. därför en teknisk lösning som skulle klara bägge formaten. Mer om det i kommande inlägg.

Men det överhängande stora problemet i ekvationen var den nya sändaren som mest stod och pep, men där när som helst kvartar, halvtimmar och timmar försvann här och där när andra föreningar sökte, och fick sändningstid. Det gällde för SAF att snabbt som ögat muta in sändningstid. Och att dessutom skaffa så långa sändningspass, helst samma varje dag, så att det började likna en – åtminstone partiell – radiokanal! Annars skulle våra sändningar drunkna.

BYGGA KANAL

Här hade jag två viktiga saker som jag var dålig att på kommunicera till SAF. Vi hade en chans att muta in bra tider, och vi var tvungna att sända många timmar. I sammanhängande block. Återkommande samma tider varje dag. Helst. Vi var alltså tvungna att först skapa en omgivande kanal, för att få lyssnare. Sedan kunde SAF där nå ut med sitt budskap. Idag är det självklart för radiofolk och andra, men på den tiden var alla så fast i public service-tänk med produktion av enstaka program, att mina idéer sågs som konstiga. Under de nästan tre år jag arbetade med SAF, blev det mitt återkommande tjat, och en ständig kampanj, för att vi skulle söka mer sändningstid! Vilket var frustrerande. Självklart såg jag ett problem med att stora SAF snodde åt sig sändningstider i föreningsradio. Men, sändningstider omprövades ständigt, så jag såg hur vi skulle få backa, och då är det bättre att kunna förhandla om vilka tider man ska förlora. Så man kan bibehålla samma tider varje dag. Även om de blir kortare. ”Varje dag” gäller då helst sju dagar i veckan, men annars varje veckodag och/ eller varje ledig dag. Så att lyssnare kan hålla reda på när man sänder. Här fanns också ett Moment 22 jag kände från P3. Där hade man först, på 60-talet, spelat Melodiradio hela dagarna, och fått massor av lyssnare. Därför hade fler och fler producenter internt lobbat för att få sända i P3. Samma sak tänkte jag skulle hända på vår nya 88,9 MHz-sändare. Ju mer vi skulle lyckas, ju fler skulle vilja komma in i våra tider, söka och få dessa. Precis som P3, skulle vi styckas upp.

Därför föreslog jag även en idé att organisationer inom familjen – M, MUF, FP, FPU, Företagarförbundet, m.fl. –  skulle söka sändningstillstånd efter varann, så vi kunde ha sammanhängande sändning över olika tillstånd, från samma studio. Idén avslogs, och det kan mycket väl ha varit på goda grunder. Den skulle kunna ha lett till eviga diskussioner om utformning av program för respektive förening, även om tanken förstås var sammanhängande program med olika ”propaganda”-snuttar för varje tid.

MIN KARRIÄR?

Jag minns tydligt hur jag hemma en kväll funderade på min egen karriär där. Jag såg en möjlighet att gå runt i slips och kostym. Småprata med alla, bli populär och introducerad på julfesten: ”Här är Lundeberg”, han driver vår radiodetalj”. Ha en liten studio där på Blasieholmen, skippa de stora planerna och sända någon timme här och där,.. Som alla missade varpå jag glatt gjorde kassettkopior. Det hade kunnat bli en lovande karriär. Inga radiolyssnare. Men bra lön och skonsam anställning. Nåja, den bluffen hade de väl kommit på efter några år.

Den andra möjligheten var att kämpa för att med SAF:s resurser åstadkomma något. En musikstation. Dumt nog valde jag plan B. Man var ung och dum. Full av offervilja och idealitet. Nej,.. det var fel sagt. Jag är mycket tacksam för den möjlighet SAF gav mig att bygga något stort. Som lyckades och blev en pionjär-station med många efterföljare. SAF gav bra ersättning, ordnade alla tillstånd, gav resurser i form av lokaler och pengar. De gav mig en chans att bygga något, och jag är mycket stolt över vad SAF Radio blev. En riktigt genomtänkt, och väl utförd, radiostation av den första i sitt slag i Sverige. Den byggde på mina studier och erfarenheter från de tio år jag arbetat och levt med radio. Så, Tack SAF och Timbro för de tre åren.

TILLBAKS TILL 1986

Så nu hade jag en plan. Sänkte huvudet för att börja genomföra planen och bygga upp en modern musikstation. Något som inte fanns i Norden. På Radiohuset hade vi undrat varför en del musik från USA lät så bra. Vi hade studerat teknik, men den var ibland inte så speciell. Det visade sig att musiker från slummen helt enkelt slog hårdare och levde fram bättre musik. Jag hade mycket erfarenhet av att köra program i olika miljöer. Själv, och studera andra. Hade länge märkt hur den omgivande miljön påverkar hur det låter i radio. ”Det sitter i väggarna”. Hade sett, och gjort, program i Radiohuset, med olika folk. Olika resultat. Sett och gjort program på Radio Stockholm. Hade kört på Stockholms Universitets; Radio SUS. Kört radio i Norsborg, på Söder, Östermalm, Kungsholmen, Gärdet, Spånga, på Sveavägen, hemma… Resultat blev olika stämning och olika program beroende på ”väggarna” eller snarare de människor som fanns eller brukade finnas där. Vilka som kanske lyssnade.

Så här stod jag inför en utmaning att inte låta SAF eller Timbros stämning komma ut över sändarna. Det skulle vara mer av vanligt folks stämning. För det var ju dem jag ville nå. Jag ägnade en del tid att röra mig i miljöer runt förorter. Ibland yrkesverksamma hantverkare och andra. Ville höra hur det kändes. Detta är mycket subtila känslor, svåra att ta på, mäta eller beskriva. Men, de är absolut vitala för om folk ska tro på stationen och ens lyssna. Om det finns konkurrens, vilket Stockholm hade fått då. I praktiken handlar det om vilken ton de talande har. Vilken musik man väljer. Hur man justerar ljudet. Jag var tvungen att leva mig in i det, vilket förklarar varför jag inte ville riskera det med att också göra propagandan, då man måste tänka lite annorlunda. Så jag fick isolera mig en aning från korridorer och fikarum på SAF-Timbro. Ja, den typiska kontorsmiljön var iofs sig bra att uppleva, men jag kunde inte längre bara hänga lika mycket ibland folk ikring mig.

Fortsättning i kommande bloggar om teknik, musik, m.m.

 


Comments are closed.