Stasi, av John O Koehler

När jag nyss läste Christoph Anderssons bok om Bofors, Asea, svensk regering och Stasi, kom minnen tillbaks från 1999 och John O Koehlers bok ”Stasi: The Untold Story Of The East German Secret Police”. Koehler ger en del siffror, som att mellan 1950 och 1989, tjänstgjorde 274.000 personer i Stasi. Dessutom rapporterade andra, så kallade Informella Medarbetare; IM:s. År 1995 hade man identifierat 174.000 sådana. Vilket var 2.5% av befolkningen mellan 18 och 60 år. 10.000 IM:s, eller sex procent, var under 18 år. Det var farligt att tala öppet inför sina barn. Nu hann Stasi förstöra många dokument, så den totala siffran blir aldrig känd. En realistisk siffra anses vara en halv miljon Informella Medarbetare. En f.d. Stasianställd beräknar att siffran kan gå så högt som till två miljoner. På 17 miljoner invånare i DDR. Allt detta enligt Koehlers bok om Stasi. Boken jämför också med nazistyskland. Simon Wiesenthal uppger att Gestapo hade 40.000 personer bevakandes 80 miljoner och Stasi hade 102.000 för att bevaka 17 miljoner. Sovjets KGB hade 480.000 heltidsanställda agenter för att kontrollera 280 miljoner. Det blir en agent på 5830 medborgare. Gestapo hade en på 2000 invånare. Stasi hade en per 166 östtysk. Lägger man till IM:s, så blir siffran en per 66 medborgare. Koehler adderar sedan siffran deltidsskvallrare, och får då en spion per 6,5 DDR-medborgare!

Även om det hade berättats en del om denna östtyska säkerhetspolis, så gav boken mig en ordentlig insikt, och några aha-upplevelser. För det första kunde man lätt operera i världen runt, under förespegling de utsända var västtyskar. Nytt för mig var att Moskva hade Stasi arbetandes så mycket med Latinamerika. Det är logiskt när man betänker alla de tyska nazister som flydde dit efter kriget. Stasi hade här en mycket bra ingång. Man kunde utgå från tyska arkiv hemma, och kanske i Västtyskland. Man kunde kontakta familj och f.d. kollegor i Öst-, Västtyskland och Österrike. Och så kunde man skicka sitt folk att spåra upp och ta direkt kontakt med nazisterna. Hållhake behövde inte fabriceras, då det räckte med att hota om avslöjande, för att få många att samarbeta. I bästa fall kunde vänskapliga förbindelser användas; gemenskapen som landsbroder och gemensamt hat mot USA och Israel. Eller mot dekadens och judar. Visserligen var nazisterna socialister, men hade oftast ett hat mot kommunismen. Då fanns också möjlighet att trovärdigt spela nazist, för att få nära samarbete. Så latinamerika var till stor del Stasis distrikt. Alla jobbade givetvis för Moskva, som hade sitt folk världen över.

En story som grep mig var de unga universitetsstudenter som en gång höll en liten demonstration för allmäna lokala val. De greps direkt och fick tio år i fängelse. Därefter ingen akademisk karriär.

Långt senare såg jag en film om Stasi, där det beskrevs hur fångarna i sina ensamceller inte ens fick vara ifred på natten. De fick inte ens sova på sidan! Fången var tvungen ligga på rygg med händerna synliga ovanpå täcket. Då och då tittade vakterna in genom en liten lucka i celldörren och ställde till larm om fången sov fel. Sängen fick de bara vidröra mellan kl 22 och 06. Då de skulle ligga där, på rygg. I sovjetiska fängelser för politiska fångar, brukade man ha taklampan på dygnet runt.

En annan gripande berättelse i boken, var om en dissident som sattes i en speciell tortyrcell. Som ett hål i väggen. Den var för låg att stå upprätt i. För liten att ligga på golvet. Fången tvingades klämma in sig med krökt rygg, halvt stående halvt knäböjande. Och stå så tillböjd under lång tid.

Stasi jobbade för Moskva och KGB hade egna kontor i DDR, där Stasis arbete övervakades noga. Vlademar Putin var stationerad på KGB i DDR. Boken beskriver Moskvas stöd för diverse terrorgrupper som utförde det kalla kriget mot väst. DDR hade träningsläger för PLO och många terrorgrupper. Där övades skjutning och sprängning. För att lära effekt av bilbomber, användes ibland levande schäferhundar.

Boken var mycket givande. Den finns till exempel på Amazon.com: John o Koehler ”Stasi: The Untold Story Of The East German Police.”


Comments are closed.