Grammofonarkivet på Radiohuset

Inte för att arkivera grammofoner, utan för att ha hand om Sveriges Radios, inklusive televisionens, centrala skivarkiv. Efter 1979 års ombildning till koncern och namnbyten, även skivor för Utbildningsradion, Lokalradion AB, Sveriges Television och Riksradion med alla distrikt. Grammofonarkivet servade hela public service, i hela landet. Dessutom hade Sveriges Radios distrikt, Lokalradion, och säkerligen även televisionen/SVT; mindre egna skivarkiv. Enskilda programproducenter kunde ibland använda egna skivor i sina program, (mer om det senare) Saker förändras ständigt på gamla Radiohuset, så för enkelhetens skull skriver jag i imperfekt.

Grammofonarkivet var världsunikt. I skrivande stund vill jag minnas antalet skivor översteg BBC:s. Annars är BBC en övre norm alla rundradiobolag att mäta sig med. Kanske slogs engelsmännen ut av den svenska folksjälens inneboende drift att katalogisera och spara. Som Lars Mossberg berättade i kommentar till föregående blogg, hade Grammofonarkivet en ypperlig hantering för att bibehålla högsta ljudkvalitet. Mer om det senare. Lars kommentar var så innehållsrik, att den kommer bifogas som kommentar även här.

LÅNTAGARE

Lånekort till Grark fick de programmakare som behövde spela skivor i program. Anställda producenter fick långvariga kort, tillfälliga programmakare fick tidsbestämda. Det måste vara flera tusen människor som gjort program och valt skivor från Grark. Till landet skickades skivor med post. Till koncernens alla produktionsställen i Stockholm användes oftast internposten. Men de allra flesta i Huvudkommunen begav sig personligen till lånedisken i Radiohuset, där kunniga medarbetare kunde ge sökråd. Ibland letade de fram skivor på mer allmänna förslag och bestämde urval, men ofta hade låntagaren titel och/ eller artist med sig. Det var med stolthet jag tog emot eget lånekort, under de perioder jag gjorde program för Riksradion och Lokalradion.

Sökandet skedde på dator. Innan dess på ”MicroFish” som jag vill minnas kom till Grark på 70-talet, och som för bara ett par år sedan fortfarande fanns för Kungliga Bibliotekets tidningssökande allmänhet (som jag!) i Humlegården, i Stockholm. Det var en form av mikrofilm som kunde ses uppförstorad i en stor skärm. Den hade form som en ”tjockdataskärm” man nästan fick stoppa in huvudet i för att se det svaga ljuset bra. Innan dess små kort i hårt papper för skivorna. Liksom i gamla bibliotek fanns de i träbyråer.

SEDVANLIGA FLYTTAR

Mitt första möte med dessa stora bruna byråer med många små lådor, innehållandes en lång rad med små kartotekskort, var 1969 då jag pryandes sprang runt Radiohuset i jakt på ljudteknik. På tredje våningen, söder om den lilla hissen ned till studiolängan, fanns då Grammofonarkivet. Nu minns jag bara rader av bruna byråer, en disk och lite folk. På tredje våningen, i korridoren mellan de tre stora hissarna och den mindre, låg sedan Radiohusets gryning de två första studiorna; 38 och 39. Härifrån sändes Melodiradion från tidigt 60-tal. Huruvida Grark förlagts nära dessa första studior för smidigt skivsökande, eller om studiorna 1969 användes av Grark själva, vet jag ej. Mer om Grarks kontrollrum senare. Radiohuset är sedan starten i ständig ombyggnad och en gammal sprängskiss från tidigt 60-tal, placerar Grark på våning 5. På 70-talet flyttade Grammofonarkivet ned till ”N1”, en våning under entréplanet. Här fick de stort utrymme för skivor och egna kontrollrum. Mitt senaste möte med de gamla bruna byråerna var vid senaste besöket på RH förra året. Då stod de ensamma i en korridor i källaren. Jag borde lagt en blomma.

VARSAM HANTERING I EGNA KONTROLLRUM

Som Lasse Mossberg berättar i sin kommentar här nedan, hade Grark organiserats för bibehållande av bästa ljudkvalitet. Det köptes in fler exemplar av varje skiva. Uppåt ett tiotal. Det är ju väldigt lätt att förstöra skivor. Det kunde vara under stressade direktsändningar, det kunde vara programmakare som slarvade när de provlyssnade på sina rum, eller hemma. Inte minst med skadliga nålar/ tunga tonarmar. Risken att skivor fick tjänstgöra på fester fanns också. Det var en stor och brokig krets som hanterade skivorna. Därför fanns fler ex. Om utlånarna bakom disken gjorde informella bedömningar av låntagare, innan de försvann in ibland hyllorna för att välja ett passande exemplar, berättades aldrig för mig. Men som Mossan skriver, det fanns fler vanliga ex. och ett rött PX som aldrig fick lämna Grark, och som där bara spelades av arkivets egna ljudtekniker. De var specialister på att hantera skivor och arbetade i de kontrollrum som fanns i Grark.

Det hände att de spelade över skivor till band, som skickades till redaktioner. Det hände att de spelade upp skivor i direktsändning. Kanske viktigast för den klassiska musiken i P2. Den kan vara av svag nivå och spröd, vilket blir katastrof med knaster eller hopp. Den klassiska musik som inte var direkt eller på band, spelades direkt i P2 från Grark. Tre våningar upp i Programkontrollen, satt vi tekniker med Hallå, som vi lade in mellan musiken. Teknikern i Grark hade direkttelefon till programkontrollen. Samt tände en lampa uppe i PK när han var klar att sända. Det kunde ibland vara fler stycken från fler grammofoner. Grark-teknikern kunde tala om när musiken var slut, genom att släcka lampan, vilket skedde automatiskt när han eller hon stängde sitt kontrollrum för utgående signal. Teknikern upp i PK:n tände en lampa i Grark, när dess kontrollrum skickades ut över landet. Det skedde automatiskt med knapp eller regel, när ljudkanalen faktiskt öppnades ut till Sverige. Innan sändning kalibrerades ljudstyrkan från Grark till PK, så dess tekniker visste hur stark musiken skulle bli gentemot Hallåt.

Samma sak skedde med den så kallade ”Testbildsmusiken”. Televisionens programkontroll(er) började sända testbild en halvtimme före programstart. Under tiden spelades musik non-stop direkt från Grark. Någon gång på 70-80-talet, gick Grark över till att göra dessa halvtimmar på band, som spelades upp i TV-PK. Senare kortades testbildshalvtimmen till en kvart. (När det inte var program, sände Televerket testbild från niotiden på vardagarna. Detta sköttes senare från SVT)

”Tolvslaget och dagens dikt” i P1 vid lunch, började med klockspel från Stadshuset, sedan dikten, och avslutning med ett musikstycke som spelades direkt från Grark.

Mest känt för allmänheten är att skivorna i ”Ring så spelar vi”, inte bara letades fram av personalen i Grark under direktsändning, utan också spelades direkt från Grark till Studio 13 i Radiohuset. Eller i samsändning med någon plats ute i landet. Det kunde ju hända att lyssnarens önskan inte exakt stämde med arkivets innehåll, och då kunde Grarks Kjäll Fröderberg konferera direkt från kontrollrummet i Grark, med lyssnare och programledare i sändning.

Radiosporten, som brukade sända sina stora program från Studio 13 eller St. 15, hade musik mellan referaten. I St. 13 kunde det hända att en ”Grammofontekniker”, från Grark, kom upp med skivor, satte sig med två skivspelare i kontrollrummet, och valde låtar som passade in. Vokala om det skulle ta tid innan snack återkom, instrumentala om man troligen skulle behöva tona snart. Så förstås musik som stämde in i programmet i övrigt. När jag såg detta satt han i 13 till höger om kontrollbordet, från dess tekniker sett. Grammofonteknikern kunde förlyssna med lurar direkt i skivspelarna. Annars fanns möjligheten att spela skivor med ”Bandspelarpulten” i ”BS-rummet” utanför kontrollrummet.

Senare sparades det väl, för då gjorde Grark en-timmes bandkakor (på 7 1/2) med korta pauser, som vi körde om det blev stiltje i sportsnackandet. Under referaten brukade vi leta upp början på nästa låt. Hade den gått kort, tog vi om den från början. Men var det stressat körde vi bara bandet när det behövdes. Kände man på sig låten varit på väg ta slut innan snack, ville man förstås leta fram en ny, så man inte tonade upp till slutet på en låt. Musikval blev inte lika bra som när en tekniker från Grark gjorde det á la carte. Men vi på studiotekniken försökte i alla fall, mellan mixandet av arenor, studio och bandsnuttar, att få till någorlunda musikkörning. Helst hade vi sett att en Grark-tekniker skötte det.

Hur många kontrollrum Grark hade på N1 vet jag ej, men det var väl några stycken. För direktsändning, överföring till band, provlyssning, och liknande. Alla skivor som köptes in skulle ges egna anteckningar och katalogiseras. Varje styckes tid antecknas, vilket innebar klockning när uppgifter saknades och kanske även som koll annars. Vi som arbetade med skivorna, kunde förlita oss på standardiserade uppgiftsposter vilket gjorde hantering enkel. Det mesta var från en äldre tid, så kompositör var viktigast, därefter textförfattare och sist artist. Nu minns jag inte om man ändrade lite på katalog-uppställning under 80-talet, men hade Grark organiserats från början då, så hade kanske artist eller titel kanske kommit först, sedan upphovsmän.

PRODUCENTER

Många producenter hade egna samlingar. Skivbolag som ville få skivor spelade i etern, skickade ”Promotionexemplar” direkt till dem. Dessa spelades ofta i etern, men påverkade sällan skivval för de producenter som tog musikval på allvar. Möjligen för några som var upptagna med att producera talinnehåll, och bara tog vad pausmusik som kom. Men de hade knappast lyckats bättre om de valt i arkivet. Ibland fanns samma låt i Grark. Ibland kom den dit senare. För Riksradio och television måste varje enskilt stycke ”Stimmas”. Rapporteras till STIM, tonsättares och textförfattares upphovsrättsorganisation, som också delgav IFPI, musikernas och skivbolagens upphovsrättsorganisation. Den producent som spelat en skiva från Grark behövde bara uppge Grarks nummer och vilket spår/ ”Band” som spelats och hur länge. Skivor som inte registrerats hos Grark, skulle rapporteras med kompositör, textförfattare, musiker, skivbolag, skivnummer, titel och tid spelad. Det var enklare att rapportera Grark-skivor och enklare att spela de man fått privat. De kanske lät bättre också. Ibland kunde det förstås bli den europeiska utgåvan som rapporterades, och en amerikansk som spelats.

Lokalradion behövde inte rapportera allt. De hade var sjätte månad plikt att rapportera allt. På det byggde STIM och IFPI statistik.

På 80-talet började SR införa datoriserade spellistor och idag spelas musik ofta från dator.

Bildsökning på ”Grammofonarkivet”

Ett av de gamla arkivskåpen har kommit till sin rätt.

 

 


Comments

3 responses to “Grammofonarkivet på Radiohuset”

Comments are now closed
  1. Lasse Lundeberg skriver:

    Här följer hela det inlägg Lars Mossberg gjorde igår på förra bloggposten om SR:s grammofoner. Mossan gav en hel del viktig information om Grammofonarkivet.

    Citat:
    ——————————–

    Lars Mossberg skriver:
    2013-02-20 kl. 00:53
    På tal om förstörda skivor i starten så måste det uppmärksammas igen det att Grammofonarkivet på Radiohuset i Sthlm är helt unikt på grund av att det finns egentligen 2 skilda arkiv.

    Det ena arkivet hette grönt PX-arkiv och kunde bestå utav upp till 10 olika oberoende låneex. Ofta hade grammofonproducenterna egna utlåningsex som dom placerade i de speciella grammofonvagnar som före sändning av just Melodiradion rullades ned till utgående PK eller programkontroll för rätt kanal. I praktiken var det P3 som använde dessa vagnar med kontinuerligt utbyte i.
    Ibland kom andra producenter till sändande annan radiostudio med en bunt med gröna PX som var lånade i grammofonarkivet. Ofta hade producenterna med helt nya ospelade exemplar direkt från grammofonbolagen. Eftersom dessa ex nästan inte hade spelats någon gång så lät t.ex Svensktoppen bättre än när samma skivor spelades i PK.

    Men nu till det fina med grammofonarkivet. Det finns ett ”Rött PX” arkiv. Alltså ett arkiv som ingen vanlig medarbetare fick låna i eller ens titta i. Det var endast personal som var behörig och tillhörde grammofonarkivet rent lönemässigt som fick hantera dessa ex. Så fort en skiva togs bort från det inhägnade området på Radiohuset N1 så måste det följa med en utbildad grammofontekniker.

    I program som Ring så spelar vi eller Skivor till Kaffet så spelades skivorna upp i grammofonarkivets uppspelningsrum. Där stod alla typer av grammofoner ofta EMT 927. Mixern var just den gamla BS-pulten med samma ljudteknik som i Einar Engmans RB-bord. Senare utökades denna service till samma kontrollbord som i radiohuset nämligen Seem-bord. I alla fall så var det antingen dessa skivor som önskades som spelades mest som röda PX men också naturligtvis klassisk musik som var känsligare för mekaniska störningar.
    Andra skivarkiv som BBC:s stora arkiv består endast av utlånings ara skivor vilket har resulterat i en samling med knastrande skivor. Här är vårt grammofonarkiv helt unikt och om man slumpmässigt tar ut vissa röda PX så är dessa exemplar helt ospelade i praktiken.
    Att överföra dessa röda PX till moderna datafiler med nya sökfunktioner borde vara en god kulturgärning. Är det nåt problem med det röda exet så finns det ett antal gröna. Sen kan man behandla knäpparna genom redigering och användning av bearbetningsprogram
    Här äger SRF en stor skatt som borde tas om hand om innan någon kommer på idén att slänga allt.
    Så en sak till: I arkivet fanns ett antal entusiastiska medarbetare med grammofoteknikerna i spetsen. Skogis, L Bergendahl, Dick Blomberg , Bobo Olsson m många fler ingen glömd och den legendariske L.G Nilsson. Dom låg lite före i tankarna då och beställde originalgraveringar från USA även på pop och rocksinglar så förutom att dom är relativt ospelade så finns dom i rätt originalversion.

    I Europa hade man bara den typ tyska eller holländska kopian och inte i röda PX. Dessa versioner var gjorda utan någon större kärlek vid hanteringen och dessutom från ofta 3:e bandkopian. Dessa ex lät miserabelt dåligt.
    En kulturgärning vore det att överföra dessa ex med så bra teknik det bara går och lägga upp låtar och artister som i ett ”Spotifybibliotek”
    Här finns det tusen och tusentals skivor som aldrig blivit CD-mastrar och tillgängliga på fil idag.
    Lite curiosa är det att allt som passerade Mastering Labs graveringar i Hollywood anses som det riktiga originalet. Bandmastern innan det blev CD-skiva/itunespår eller annan musiktjänst är inte det riktiga originalet. Dough Sax som fotfarande äger Mastering Lab berättar i en intervju att han och övrig personal nästan alltid gjorde en slutjustdring ofta med filter innan det blev graverat. Man skrev upp värdena på papper och använde dessa värden igen om fler graveringar behövde göras.
    Dessa så kallade riktiga original finns ospelade på grammofonarkivet i Stockholm och borde överföras till fil så snart det bara går.
    Idag kan man också flutterjustera skeva skivor i nya dataprogram.

    ————————–
    Slut citat.

  2. Olle Dahlquist skriver:

    Intressant och roligt att läsa.
    Men, om mitt minne inte sviker mig så var det så att det fanns tre typer av registrerade skivor i Grammofonarkivet (Grark).
    Dels fanns det skivor för utlåning till de som hade lånekort. Dessa skivor kunde lånas ut under begränsad tid och varierade beroende på vilken kategori av medarbetare man var.
    Förutom dessa skivor fanns det också gröna PX (programexemplar). Dessa kunde lånas ut under maximalt tre timmar och fick hanteras av studiotekniker förutom Grammofonarkivets egen personal.
    Sist, men inte minst, fanns det då röda PX. Dessa fick endast hanteras av personalen i Grammofonarkivet.
    Men, jag vill också minnas att det fanns blå PX. Dessa skivor var antingen överförda till band eller så indikerade den blå tejpen att det inte fanns något vanligt låne-ex, grönt PX eller rött PX. Om de var överförda till band fick inte vinylskivan spelas, utan man måste då hämta ut bandet och använda det.

    I distrikten (Sveriges Radio och Lokalradion) fanns det många skivor som spelats in av lokala artister. Dessa skivor köptes inte alltid in av Grammofonarkivet i Stockholm. Nu när många, för att inte säga de flesta, lokala grammofonarkiven är sålda/slängda har dessa ”rariteter” försvunnit. En intressant fråga är om man bemödigat sig att ens försöka ta reda på dessa alster innan de försvann ut i förgängligheten.

  3. Lasse Lundeberg skriver:

    Olle, tack för information. Kul att läsa om blå PX. En nyhet för mig. Samtidigt logiskt att de skivor som var överförda till band inte skulle lämna Arkivet. Teknikerna där spelade väl ibland upp en del skivor som sändes på länk/ ledning till distrikt. Annars skickades väl normalt låne-skivor med post fram och åter.

    Det är tragiskt om lokala artisters skivor försvunnit i och med att lokala arkiv försvunnit. Nu köpte Grark in allt som gavs ut i Sverige, vad jag vet. Men det förekom säkert en del pressningar som inte gavs ut på de stora bolagen.