TÄNK SÅ HÄR

Om vi utgår ifrån hur många som är jägare-samlare idag och tittar bakåt efter hur stor andel som var det för 100, 200, 500, 1.000, 5,000,… år sedan, samt var vi fann detta ursprungliga liv, så träder en annan bild fram. Vi behöver bara gå några generationer tillbaks för att själva ha släktingar som fortfarande hade mycket av den ursprungliga kunskapen. I Sverige fanns i första hand Samer som längst behöll vårt ursprungliga liv. För t.ex. bara 150 år sedan var detta liv vanligt förekommande. Även de som brukade jorden hade mycket kontakt med jägare-samlare, jagade själva samt fiskade och samlade ur skogarna. Det stora allmäna intresset för att gå i naturen vittnar om det levnadssätt vi är byggda för.

Livet som jägare-samlare handlar till stor del om återvinning och lämnar knappt några spår i naturen. Vilket kanske skvallrar om varför detta liv överlevt så mycket längre än dagens hunnit med. Vi fascineras alltför mycket av fornlämningar i form av byggnader, kanaler och stora odlingar. Ibland tänker jag att det kanske kan bero på att detta fortfarande är nytt för oss. Att livet utan så många ägodelar egentligen är så basalt att vi inte tänker på det.

NOMADEN I OSS

I vårt språk har vi kvar en hel del nomadiska begrepp som omskrivningar för mänskligt beteende. Att ”gå framåt, gå bakåt”, ”visa färdriktning”, ”gå före”, ”komma efter”, ”man måste veta var man varit, för att veta vart man ska”, ”att leda, att följa”, ”gå i cirklar”, ”återkomma”, ”livets vandring”, ”okänd stig”, ”ny väg”, ”irra”, ”smala vägen” kontra ”breda vägen”, ”skynda”, ”stå still”, ”samlas”, ”grupp”, ”omsprungen”, ”hinna ikapp”, ”stanna”, ”klättra”, ”ramla”, ”resa sig”, ”leta”, ”tung börda att bära”, (folklig-)”rörelse”, ”jaga”, ”jagad”,.. Dessa målande uttryck lever kvar även när de förlorat sitt bokstavliga innehåll. Engelskan har likaså kvar dessa beskrivningar.

Slutsatsen är att vi fortfarande är skapta för livet som jägare-samlare. Vi levde det i många hundratusen år. Vi lämnade det alldeles nyss. För bara några hundra år sedan.

Idag har vi stora problem med diet, stress, fysisk inaktivitet, miljögifter, samhällsbyggande, arbete-vila, social samvaro, identitet, tro,…  För att förstå varför och hur vi reagerar på dagens nya liv, bör vi forska på vår bakgrund som jägare-samlare. Vi bör ödmjukt lära av de ytterst få som fortfarande har kvar lite av vårt egentliga liv. Vi bör skydda dem. Här om någonsin bör vi tänka i termer av ”världsarv”.

NÄR?

Det brukar sägas om jordskalv att ”The big one” kan inträffa i morgon. Det är en försköning. För nästa jordbävning kan komma nästa sekund. Bokstavligen. Orkan, översvämning, snöstorm,…uppstår inte plötsligt utan förvarning. Det gör skalven. Vetskap om livets sårbarhet gör något med en. Man uppskattar den stund som finns här och nu.

HUR REAGERAR MAN?

Under ett decenium levde jag i jordbävningsområden. Vad gör man när det händer? Så fort det börjar stannar man upp, lyssnar, känner,… och undrar om detta är ett stort. Det tar några korta sekunder. Skalven brukar bara öka de första två sekunderna, så man vet ganska snabbt. Jordbävningar brukar vara under kort tid, kanske fem-20 sekunder. Vilket givetvis känns mycket längre.

Det stora skalvet i Japan var exeptionellt, det varade ungefär en och en halv minut. En evighet. Tiden har betydelse, för när byggander vaggar fram och åter rasar allt mer ju längre skakandet pågår. I de områden där jag bott; kanadensiska British Columbia och Kalifornien, förekommer smärre skakningar dagligen och man känner av dem någon gång i veckan. De är som ständiga påminnelser, men ger sällan fysiska skador.

HUR KÄNNS DET?

Det kan vagga mjukt eller skaka hårt. Även de skalv som är svaga har ofta en enorm pondus. Tänk en långtradare eller ett tungt godståg som får allt att vibrera. Tänk sedan att godståget är 50 gånger så stort. För även svaga skalv ger en känsla att allt rör sig. Byggnaderna, marken och marken under marken miltals ikring. Det är en intuitiv känsla av att vara som i en jättehand. Även när allt vaggar stilla. Det behöver inte vara skrämmande, bara mäktigt.

Om det vaggar eller skakar beror på marken inunder. När man befinner sig på sandig och/eller jordig mark, skapar jordbävningarna mjuka vågor som böljar fram och åter. Det är vattnet i marken som böljar. Vatten kan inte komprimeras så vågorna sprider sig långt. Det kan hända att mycket vatten samlas på ett ställe och marken ”liquifies”, uppblandas med mycket vatten. Då kan hus sätta sig. Men det är, vad jag vet, mycket vanligare med sprickor och förkastningar.

Några jordbävningar, t.ex en långt bort i Nevada när jag var i Los Angeles, vaggade så svagt och försiktigt att jag knappt kände något. Men persiennerna vid fönstren rörde sig ganska långt fram och åter.

Den andra ytterligheten är om man befinner sig på samma berggrund som skalvet. Då kan stötarna färdas utan uppmjukning. Dessa skalv blir ofta korta då skakningarna upphör när skalvet upphör. Vågorna som beskrevs i den första varianten fortsätter att bölja fram och åter efter att själva skalvet upphört. 

Den kortaste jordbävningen hemma i Westwood var bara som en mycket kraftigt knäpp. En kort smäll. Det var ett för kaliforniska mått mätt gammalt hus i trä. Moderna jordbävningsanpassade byggnader i metall ska kunna svänga fram och åter. Deras kontakt med marken är inte fast utan följer med mjukt med lite grand samtidigt som byggnaden böjer sig en aning. Det känns läskigt när man är högt uppe, där det kan svänga rejält. Men det har jag bara hört talas om. Som när jag  fick det beskrivet direkt i radio från några kvarter bort i Hollywood. Det var när Rick Dees shockartat rapporterade upplevelsen på Kiss-FM.

FÖRBEREDELSER?

Ingen brukar ha tunga eller känsliga prylar på hyllor. Åtminstone inte högt upp. Man ser ibland prylar på hyllor fast monterade. Saker står inte långt ut på bord. Ovanför sängen vill man inte ha något alls som kan ramla ned. Tavlor monteras ganska ordentligt.

Myndighetsråd är bl.a. ordentliga skor vid sängen. Vid större skalv bryts fönster sönder och golv brukar bli fulla med allehanda bråte, inte minst brädor med spik i. Sjukhus kan man inte räkna med att kunna ta sig till eller så lätt få plats på.  Dessutom kan man tvingas gå långa sträckor.

VATTEN

Annars är det första budet att ha mycket vatten hemma. Det sägs ofta. Vattenförsörjning kan brytas eller smutsigt dagvatten ta sig in i färskvattnet. Det första människan behöver, efter syre, är vatten. Här i vattenrika nord är vi ganska omedvetna om hur bra vi har det. Vid den stora ”Northridge-Quake” i Los Angeles 1994 rasade en bro för motorvägen hem, och jag fick ta en jätteomväg och övernatta på motell. Då lärde jag mig att ha vattendunkar i bakluckan, för i Los Angeles är man ofta timmar hemifrån men alltid nära sin bil. Att bilen gick mjukare med extra last gjorde inte saken sämre.

TSUNAMI

Fördelen med Los Angeles är att stora delar av staden ligger högt ovanför havet. Men inte hela Kalifornien så tsunamivarningar förekommer då och då. De utfärdas från två övervakningsstationer, en på Hawaii och en i Alaska. De får signaler från en stor mängd bojjar som berättar om hur stora vågorna är. Man kan följa tsunamivågen som färdas så långt den kan över hela Stilla havet, tills den träffar land. Efter skalvet i Japan stängdes därför USA:s kustväg Highway 1 av. 

Vatten kan inte komprimeras, därför färdas vågorna så långt. Ute till havs är de små men när det blir grunt höjs de upp. Allra värst blir det vid fjordliknande stränder som likt en tratt kan koncentrera breda vågor till smala och höga.

Nu brukar vi inte tycka vågor är så farliga. Det beror på att vattnet i vanliga fall inte rör sig så mycket framåt. Mest upp och ned. Vågen går fortare framåt än vattnet. Men en våg som rör sig upp på land har med sig allt vatten och blir som ett jordskred. Inte mycket står emot den väggen. Sedan rör sig tsunamivågen åter ut mot havs och tar ibland med sig det som nyss stod fast. 

INGET LIV UTAN JORDBÄVNINGAR

De tar liv, de ger liv. Den ständiga elden i jordens inre får kontinenter att röra sig. När de pressas emot varann trycks marken upp till berg. Där faller regn som ger livsviktigt vatten. Dessutom ger bergen livet varierad miljö att frodas i. Bergen ger sol och skugga, värme och kyla, vilket ger växter och djur möjlighet att migrera till optimala förhållanden. Berg nöts med tiden ned så vi måste vara tacksamma att jordbävningarna återskapar dem. Men vi vill inte vara där just då.

SEXTIOTAL

Klockan 10:00 tisdagen den 8 mars 2011 är det 50 år sedan (1961) Radio Nord började sända. Då bodde vi på Järnvägsgatan 68 i Sundbyberg. Samma sommar flyttade vi till Solsidan och högst upp, i Tornrummet, hade vi utsikt över Erstaviken. Den sträcker sig från Stockholm österut, och lite syd, rakt ut i Östersjön där den gamla fiskeskutan Bonjour låg. Radiovågor går bäst över vatten och Radio Nord kunde på detta sätt skjuta rakt in över Stockholm, samtidigt som sydöstra Sverige fick stark signal. Det var uträknat så. Så det hördes bra i den gamla träfärgade möbel, stor som en elspis, där 78-varvsgrammofon och AM-radio spelade dovt i de stora högtalarna. Larsan Sörenson var även min favorit. Konstigt nog tog jag ej Larsan som nick när vi körde piratradio i ”SBC-Saltsjöbaden Broadcasting Corporation” 8-10 år senare. Men så var vi helt anonyma också.

SJUTTIOTAL

1974 till -77 arbetade jag på AV inspelningsstudio, på Sveavägen 34. En dag när jag städade undan gamla band hittade jag en kort omärkt snutt upplindad på en bobin. Tänkte jag skulle kolla lite innan den kastades. Det hördes bara på vänster kanal. Men vad det hördes! Det var en kitschig tidig 60-tals-reklam i tidstypisk svängig jazz för Pepsodent tandkräm. ”Sören gick till direktören…” och ”Svenne har en tjusig bil…”.  Band från Radio Nord cirkulerade i snäva kretsar.

Det var alltid kaffe klockan 09 och kl 15 på AV. En dag vid fikabordet talade jag med en kund om Radio Nord. Han var i reklambranschen och hade en gammal tape, vilken han på min enträgna begäran tog med vid nästa besök! Inspelningen var av och med en av programcheferna på Nord, Ron Baxley, som gjorde en intern halvtimmes demo för programledarna. Baxley hade en mycket naturlig stil med flyt och musikalitet. Han lekte fram showen och hittade på innehåll. Baxley blev en förebild i mitt DJ:ande, som skedde på AV på kvällar och helger. Showerna hette förstås SBC och jag samlade ibland ihop kompisar för att göra det hela roligare.

ÅTTIOTAL

Så Radio Nord är en stor förebild för oss radioentusiaster. När det började närma sig 20-årsjubileum samlade vi ihop våra gamla band, ringde runt för att skaffa fler, sökte upp några av de gamla medarbetarna och gjorde radiointervjuer för SBC-Ljudmixarna som då sände på 88 MHz. Gudmundur Bragason intervjuade ett par, och jag var en av de övriga SBC:are som fick intervjua självaste Jack Kotschack i hans våning på Karlavägen. Där jag tyvärr glömde mina fina skinnhandskar! Sådana världsliga ting kunde man inte ödsla tid med. För en sak vill jag skryta med; vi SBC:are, då främst Kenneth Andersson och Ingemar Lindqvist, hade med vårt runtringande till Radio Nordarna, väckt deras insikt om att det var 20-årsjubileum. Därför samlades de på en restaurang på Sturegatan, och där fick även vi komma in och hälsa på. På 30-årsdagen av SBC-Ljudmixarnas start som laglig station, den 12 augusti 2009, samlades ungefär lika många gamla SBC:are på restaurang på Sturegatan. Enligt några av oss var det samma ställe, jag tror det, men är osäker. En annan effekt av SBC:s pushande för Radio Nord var att även Radio Stockholm började uppmärksamma den gamla stationen. Även denna gång ska Radio Stockholm minnas Radio Nord.

Men tillbaks till Radio Nords 20-årsdag. Det var en stor ära att 1981, den 8 mars kl 10:00, få återutsända Radio Nords första timme, på minuten 20 år senare! Visserligen en repris… Då hade vi sänt SBC i 19 månader. Radio Nord sände i 15 1/2 månad, till den 30 juni 1962. En månad senare kom regeringens nya lag som stoppade Nord. Likaså den 30 juni, men 1982, hade regeringens nya lag lett till att SBC-Ljudmixarna inte fick fortsätta. Som en ödets nyck fick vi sluta samma datum, sista juni, exakt 20 år efter att Radio Nord också tvingades  sluta efter ny lag från regeringen. På denna vår sista dag dag sände vi Radio Nords sista halvtimme, exakt 20 år senare.

NOLLNOLLTAL

Sonen till Radio Nords chef Jack Kotschack, heter Jan Kotschack och skrev en alldeles fantastisk bok om stationen, samt en hel del om de märkliga turer som omgav Nord. ”Stick iväg Jack”. Jan har ägnat mycken tid åt research. Han har studerat politiska protokoll, myndighetsanteckningar, tidningsklipp, och så förstås en hel del om själva stationen: Boken kan verkligen rekommenderas.  http://www.facebook.com/pages/Stick-iv%C3%A4g-Jack-En-bok-om-Radio-Nord-av-Jan-Kotschack/131130392292?v=wall&ref=mf För ett par år sedan fick jag chans att träffa Jan och utbyta en hel del tankar.

De senaste åren har jag migrerat en hel del av mina gamla band till digital förvaring. Åter kom de gamla Radio Nord-banden fram. Även en del gamla kompisar överför band, vi delar med varann. Den bästa samlingen Radio Nord- inspelningar, samt tidningklipp m.m. finns på http://radioarkivet.se Ingemar Lindqvists sida.

TIOTAL

I morgon är det 50-årsdag av Radio Nords start. Det blir även denna gång radioutsändningar. Man har redan börjat på 6060 kHz och 1512 kHz. I morgon ska programmet börja 09:48, tolv minuter innan… Det talas om sändning från Vallentuna och från isbrytare.

Under åren har vi entusiaster odlat minen av Nord. Här har Göran Lindemark varit pådrivande bl.a. med en grupp på Yahoo!: http://groups.yahoo.com/group/radionord/

En blogg är: http://www.radionordrevival.blogspot.com/

Nu ska jag ta paus med min Kerstin, men återkommer med mer text.

PAUS

Nu har jag tagit paus med min Kerstin, och återkommer med mer text:

Jag minns fortfarande en av kvällstidningarna på sängen i min systers rum. Där var Bonjour på bild, i mörkret, med fotoblixtens sken reflekterande fallande tjock nysnö, och mast och skuta bakom. Det såg dramatiskt ut. Radio Nord hade tvingats i nödhamn, i Sandhamn.

VEM LÅG BAKOM?

När vi startade SBC-Ljudmixarna i närradion kom en del misstänksamma frågor; ”Vem är det egentligen som ligger bakom?”. Det misstänktes väl att CIA låg bakom SBC… En annan minnesbild från 60-talet är en notis från Aftonbladet där CIA angavs ligga bakom Radio Nord. Långt senare har jag hört samma sak från en vän. Att Olof Palme med flera var så aggressiva kan mycket väl ha haft sådan anledning. Oavsett om det var så, och även om Palme inte fått sådan information, så kan han ha misstänkt det. Och oavsett vad han trodde så kan han ha tänkt på vad Sovjet trodde. Med andra ord så kunde Radio Nord, så nära Sovjet, och med sändningar som gick att höra i Baltikum, uppfattas som provokation mot Moskva. Oavsett vad svenska regeringen visste, eller trodde, om Radio Nords verkliga ägare. Det kan förklara att stationen stoppades.

Men vad ska man tro om att USA låg bakom? Exakt när arbetet med att få igång Radio Nord började minns jag inte nu, men det var någon gång 1959 -60. Det skulle i så fall vara president Dwight D. Eisenhower. som initierat eller OK:at projektet. John F. Kennedy tillträdde i början av 1961. En tillträdande president har full frihet att låta projekt rulla, eller stoppa. Det kan påpekas att administrationer med alla dess departement ingalunda bara hittar på och självsvåldigt utför saker som är såpass spektakulära. Man får titta på hur given president, och allra närmaste, resonerade i allmänhet om vilka saker USA skulle stödja, öppet eller dolt. Samt vilka liknande program som fanns. Låt oss börja där.

FEMTIOTAL

Slutet av andra världskriget innebar avnazifiering av Tredje riket samt, med tiden, mer och mer offensiva åtgärder mot Sovjet. I bägge fall främjades allmänt demokratiska och kapitalistiska ideal. Allt från att soldater kunde vara frikostiga till européer med amerikanska konsumtionsvaror, till mer seriösa kultur-och samhällsprojekt som gav impulser om kultur, individualism och demokrati. Stort var också det moderna Västerlandets värden; modernismen. Ja, en del hävdar att USA t.o.m. stödde modern konst, i hemlighet. I vilket fall var avsändaren ofta inte tydligt USA. Ofta hävdades inte ens amerikanska intressen så särskilt. Mer allmänmänskliga idéer om kultur.

GEOPOLITIK

USA drev radiostationer; Voice of America runt världen, Radio Free Europe från Tyskland och Spanien på flera språk till Sovjetväldet, RIAS till Östberlin, Radio Marti till Kuba, American Forces Network till egna soldater,… En del populära europeiska pirater har utpekats som drivna av USA; Radio Caroline, Radio Nordsee (North Sea) , Laser 558,… kanske även Radio London om jag minns rätt.     

SLUTSATS

Så mot den bakgrunden är det inte konstigt om vissa tänker att även ett Radio Nord kan ha stötts, helt eller delvis, med amerikanska skattepengar. Sätt att dölja liknande projekt är många. Ett är att låta pengarna gå  via excentrisk miljardär. Han får in pengar på något annat håll. Det räcker med att han vet sambandet. I Radio Nords fall var ägarna oljemiljonärer från Texas. En av dem hade dessutom kontakter i Washington. En del teknisk personal lär ha haft bakgrund i det militära. Kanske hos National Security Agency som är specialister på radio och har en del egna skepp. Det projekterades ett liknande sändarskepp vid samma tid.

Så det finns mycket starka indicier. Men inga bevis och det är fullt möjligt att det verkligen var oljemiljonärer som tyckte Radio Nord var en helkul idé. Kanske dyker sanningen upp i något telegram hos Wikileaks…

Boken ger en hel del biologiska och medicinska fakta. Samtidigt är den spegel av människans syn på sig själv, sina meddjur, sin jord och samhälle. Att människan är ett djur ibland andra, att bakterier och virus är en mer genuin kontakt med hela världen än internet. Att denna kontakt går ett par miljarder år tillbaks, och ändå påverkar vår här och nu-uppfattning mycket direkt. Olsen beskriver hur levande organismer, inklusive människa, förökar sig när omständigheter så medger. Men att stort antal lika individer då även gynnar virus. De som överlever är, liksom allt levande, bäst anpassade till miljön. Så även människan formar fram virus för sin kropp.

Det är alldeles nyligen vi börjat leva så här tätt. Under alla tider har vi levt som jägare-samlare, i små spridda grupper. Då ges ingen chans för virus att utvecklas så långt. Och de gånger virus ändå dödat en grupp, har det sedan inte kunnat spridas vidare. De virus som dödar för många och för snabbt, dör själva ut. Så när monokultur uppstår, och många individer lever nära varann, utvecklas virus som är specialanpassade för sin värd. Människan är nu unik i däggdjurs historia. Vårt antal är mycket stort. Vi lever nuförtiden många nära varann i storstäder. Vi reser till varann som aldrig förr. Allt detta är grogrund för virus att mejsla fram riktigt välanpassade strängar. Somliga är riktigt farliga. Det är därför bara en tidsfråga innan nästa stor pandemi. ”Nästa”, för av någon anledning är dessa virus vi alla bär så okända. I första världskriget dog många av direkta krigshandlingar. Men samtidigt och strax efter dog mångdubbelt fler, cirka 50 miljoner, av virus; spanska sjukan. Den fick utmärkta förhållanden när så många människor levde tätt inpå varann och dessutom färdades världen runt. Jordens befolkning var då 2 miljarder.

På 1300-talet dog en tredjedel av europas befolkning i digerdödens virus. Då hade vi börjat leva många nära varann, och reste till och från Asien där människan levde nära fjäderfä. Det är hantering av tamfågel som ger virus möjlighet att hoppa till människa och mutera. Det är bara tur att ”svininfluensan” - ”A/H1N1 2009″ inte muterat till något riktigt farligt, för det är nu det mest spridda influensaviruset i hela världen.

Det brukar vara ibland fåglar, som lever många tätt och färdas långt, som virus frodas. Sedan kan det hoppa över till människa, ofta via gris. (Vilket enligt min uppfattning är varför judendom och islam förbjuder gris) Men med den moderna tiden är det lättare för virus att utvecklas enbart i människa.Vid varje epidemi och pandemi är det många som smittas utan att bli riktigt sjuka. När kroppen bekämpar virus lär sig immunförsvaret känna igen exakt vilket virus som angriper. Det bildas specifika antikroppar som färdas i blodet under lång tid. Vaccin ger kroppen liknande information om farligt virus, men bara ett (eller några) virus åt gången. Vid ett utbrott tar det åtminstone ett halvår innan vaccin kan finnas tillgängligt. Det är då försent för redan smittade.

ANTIBIOTIKA

Olsen ägnar många sidor att beskriva antibiotika-resistens, vilket han placerar som minst lika farligt som en dödande pandemi. Denna resistens gör våra läkare oförmögna att döda bakterier. Virus dödas inte av antibiotika/penicilin. Nu handlar det om bakterier, vilka vi också lever med och ofta behöver, som vid matsmältning. Samtidigt som vissa blir farliga på fel ställen och åter andra alltid är skadliga.

Bakterier har i alla tider dödat och det var därför en mycket stor händelse i början av förra århundradet när penicilin upptäcktes som skydd. Men även bakterier genomgår samma evolution som virus, växt, djur och människa. De svagaste dör och de starkare breder ut sig. Så när antibiotika dödar farliga bakterier blir det oftast några få ännu farligare kvar, som sedan får livsrum att föröka sig. Människan kapprustar med ”kraftigare” antibiotika, som i sin tur fostrar fram allt farligare bakterier.

Olsen har som läkare stor sympati för användning när enstaka människor ska räddas, men kritiserar skarpt den den livsfarliga överanvändningen. Då inte bara till människa, även vid djuruppfödning används stora mängder antibiotika. Vad vi gör är att för kommande generationer skapa samma situation vår mor- och farföräldrar hade; att många kommer att dö av bakterier. För i kapprustningen vinner så småningom bakterierna. Det har redan börjat på sjukhus där antibiotika tvingar fram bakterier läkarna inte kan hejda; ”sjukhussjukan”. Detta liknar Olsen vid en växande pandemi utan slut.Han beskriver även hur Tamiflu, som vid gynnsamma förhållanden motverkar virusutbrott, från toaletters avloppvatten kommit ut till sjöfågel, vars virus blivit resistenta. Människans virus kommer ofta från fågel. Olsen skriver det inte direkt, men min kommentar är att boken berättar om hur modernismen ser ut att ta död på sig själv. Olsen skriver i slutet några rader om att människan förmodligen är utdöd om 200.000 år och i bästa fall ersatt av en biologiskt ny människotyp, utvecklad ur oss.Undrar om de kommer att vara jägare-samlare…

Väl hemma lyssnade jag på Studentradions nattsändning från studentkårens Radio SUS. Det var där jag hörde dem nämna vad som hänt. Programledare var min kompis Dagge Laurell så jag ringde upp honom. Han var lite osäker på hur man skulle fortsätta sändningen och antog mitt erbjudande att komma över till studion som någon form av stöd.

Först startade jag ett åtta-timmars band på HiFi-videon med inspelning av Studentradion på ena HiFi-kanalen, P3 med Ekot på andra, och SVT på bild- och ”vanliga” ljudspåret. På så vis kunde jag få tre kanaler parallelt hela natten och en bit in på morgonen, då Radio Stockholm började sända i P3.

Jag tänkte att nu bromsas man väl av ett par polisspärrar på vägen dit. Vägen gick hemifrån längs Valhallavägen från Banergatan, västerut till Universitetet. På vägen syntes bara en polisbil, men inget speciellt syntes på dess besättning. 

Väl i radiostudion på vindsvåningen i studentkårens villa, fattade jag ett dumt beslut. Detta var ju en krissituation och på Radiohuset hade vi förberett med band med lugn musik som skulle spelas vid tillfällen som detta. Så jag tyckte vi borde spela de lugnaste låtarna och hänvisa till Dagens eko och Rapport som sände extra varje timme, eller mer. (Nu minns jag inte om jag förslog detta till Dagge redan i telefon) Så jag spelade lugna låtar och hänvisade med allvarlig röst till Ekot i P3 och SVT:s Rapport varje timme.

Lyssnartelefonen till Radio SUS gick varm men det var först efter flera timmar  jag äntligen insåg att det bästa vore att skippa den lugna musiken och öppna för telefonväkteri. Det skulle jag gjort från början. Nu började radion leva med alla lyssnare som ringde in.  Här fyllde närradio en viktig uppgift. Folk var förtvivlade och vi alla hade inte mycket att säga men bara att talas vid i etern räckte långt. På den tiden fanns inget liknande i SR:s sändningar.

Efter sändningens slut kl 06 åkte vi i min amerikanska bil söderut i vänterfil längs Sveavägen. Det var en förvånande liten avspärrning runt en blodpöl. Folk var där, men inte packat. Radio Stockhlm var där och sände, vi saktade ned och tittade lite medans vi passerade.

Månaderna därefter följde jag den massiva mediabevakningen i alla kanaler. Det kom också ett samtal från någon trevlig kriminalare  som ville kolla upp något tips om hur det kunde ha sagts viss information i Radio SUS, men tydligen inte i SR-SVT. Jag hade ingen aning men berättade att vänner hade ringt till oss i studion efter att ha hört uppgifter på BBC, som tydligen var snabbare än SR-SVT. Annars var Rapport mycket snabba och hade redan i sin första sändning många inslag.

Nu är krönikan i fråga inte så radikal, den behandlar i allmänhet frågan om journalistikens nya roll då alla kan publicera. Frågan är central för Journalisten och  debatteras där dagligen i betydligt hårdare ordalag. Enligt Giertta är dock skillnaden att Frigyes var anställd på Journalisten och att de saker krönikan  hävdade inte stämmer med vad hon i sina ledare framför. Journalistens redaktion måste stå enad.

Kanske är det här det egentliga skälet ligger? Att konformitet premieras i svensk press? Vilket också gynnar medelmåttorna och hämmar innovatörer. För krönikan är inte så radikal, vilket Giertta också medger.

I Frigyes sista publicerade krönika i Journalisten, sågas stortidningarnas nya satsning på elektroniska läsplattor. Där stängs läsaren in och förlorar den frihet läsning på internet innebär. (En åsikt jag mycket starkt hävdar, och föremål för kommande blogg här) Frigyes sista publicerade krönika, däremot, skulle kunna ses farlig för karriären.

Det går inte heller att bortse från de lustiga sammanträffanden som inföll då Frigyes, på sitt jobb för några dagar sedan, skrev en nyhetsartikel om en manlig ledarskribent som kommit i konflikt med sin kvinnliga chefredaktör på Norran. Genusvinklingen tar ingen upp. (Inte ens jag. OK då, kvinnor brukar värna mer om koncensus… män bryter oftare ny mark) Däremot har många noterat att de bägge chefredaktörerna reagerat på samma sak; att deras redaktioner vinklat samma story olika.

Vi gillar olika, här på denna blogg. Detta är ju exakt den debatt Journalisten speglat; det nya medielandskapets olika vinklingar.

Så utmynnar allt detta i om den krackelerande enhetsfronten ibland svenska media, också innebär att samma tidning kan gilla olika? Eller ska det ses som en fråga om arbetsledning?

Till saken hör att Giertta brukar släppa in olika åsikter, (inte för olika) och att Frigyes till fullo utför journalisthantverket i sina nyhetsnotiser och ofta varit bländande bra i sina krönikor. Vilket nästan skapat en liten fan-club, av nätkommentarerna att döma.

BLOGG

Senare, på 00-talet, trumpetade några kring SvD ut idén om bloggande för svenska folket. Då hade redan en växande skara börjat skriva debattartiklar och kommentera på egna hemsidor och s.k. “bulletin boards” eller “communities” typ Flashback och Debattforum. Här samlades folk från olika håll och jag tyckte bloggar var ett steg tillbaks, eftersom det innebär färre läsare att separera skribenter var för sig.

Kanske var det därför jag väntade så länge med att skaffa egen blogg. Dessutom förstod jag inte riktigt skillnaden mot vanlig hemsida, mer än att bloggprogram förenklar och förbättrar bloggande. Så jag har tyckt till på min hemsida, radiolars.com, och på diverse andra ställen på internet. Till saken hör att jag hellre kommenterat än författat. Men nu ska jag prova att blogga på riktigt. Dessutom kommer jag leta fram några äldre debattartiklar och lägga ut här.

Nyligen skrev New York Times om hur unga slutar blogga för att istället söka sig till Facebook. Däremot ökar bloggande ibland vuxna. Kanske ett tecken på att FB behandlar enklare saker och bloggande mer seriösa ämnen.

I en intressant bok från 1999 beskriver Edward Jay Epstein hur Khaddafi fick jobbet som diktator för Libyen. Det ska ha varit ledarna i Moskva som ville spräcka den USA-styrda oljekartellen; “De sju systrarna”. Via den amerikanske KGB-agenten, och oljemagnaten för Occidental Oil, Armand Hammer, orkestrerades så att Mohammar Khaddafi kunde bli ledare. På så sätt stärktes Sovjets ställning i världens oljesfär kraftigt. Armand Hammer levde ett mycket intressant liv som beskrivs i boken “Dossier: The Secret History of Armand Hammer”, av Edward Jay Epstein. Det är elva år sedan jag läste boken, så reservation för eventuella glömskefel.

Kvällens tal visades på Al-Jazeera, BBC och CNN. Det var osammanhängande med ibland lite motsägande uppgifter. Talet hölls som det skulle se ut att Khaddafi talade till en folkmassa. De långa pauserna, bytandet av glasögon, trasslandet med slängkåpan, läsandet av lagboken där allt som demonstranterna gjort medför dödstraff, gav ett understundom komiskt intryck. Att de som protesterar är kackelackor, fulla, lurade att ta hemska order, förhöjde talet. Det visades på Libyens statliga TV och avslutades med att några supportrar kom fram och hyllade Ledaren, som sedan skjutsades iväg en bit i en liten golfbanebil.

Armand Hammer dog för sådär 20 år sedan.

Libyen exporterar 95% av sin olja till EU, om jag minns rätt.

Italiens utrikesminister uttalade igår oro över att få en islamisk stat så nära EU.

Här gäller istället att ta Bilden. Men den blir aldrig lika bra som proffsens. Deras bilder kommer dessutom under decenier att finnas lätt tillgängliga. Så varför skippar folk sin enda chans att uppleva sin idol, kanske utbyta en blick, för att desperat försöka få Bilden? Lever vi så mycket i media att vi nu också måste skapa media för att verkligen “varit där”? Är det som att klottra ned en historisk plats med sin fula signatur, för att bli en del av historien? Är det själva fotandet av sin egen bild som blir grejjen?

När det moderna västerlandets praktiska prylar gör sitt intrång hamnar den traditionella jägar-samlarstammen i underläge eftersom de inte kan tillverka föremålen själva. De måste köpas ifrån ett globalt system där makten ligger långt bort. För att kunna köpa måste man underordna sig en fjärran kultur.

Så förändras urinnevånarnas ställning från att vara härskare över sina liv, till att vara underklass i beroendeställning. Då bildas ibland motståndsrörelser vilka hävdar traditioner som höll ursprungsbefolkningen vid liv i tusentals år. Det kan kallas konservatism eller identitärism. Tanken att urgammal identitet ska bevaras och med den makt över eget liv.

Den utifrån kommande västerländska kraften känner maktlöshet inför den inneboende styrka ursprungsbefolkningen har. Därför har det moderna västerlandet i alla tider försökt radera ursprunglig kultur. Den utmålas som farlig, löjlig, eller obefintlig. Urinnevånare har ingen kultur. Det vill säga; den fungerar inte inom västerlandets centralstyrning.

Vad som börjar med att jägare-samlarna får Kniven, Tändstickan, Kärlet,… vilka utgör enorm förenkling av livet, fortsätter sedan med alltmer komplicerade prylar. Det kan kallas konsumism. Västerlänningarna själva genomgår sedan länge samma resa där ständigt nya prylar lockar; Tvättmaskinen, Bilen, Datorn, Mobiltelefonen,… vilka på samma sätt håller västlänningen fast och får denne att hylla Modernismen. Den ses som lösningen på allt, ja även den enda lösningen västerlänningen kan erbjuda urinevånaren. Därav termerna; “underutvecklad”, “utvecklingsland”, “utvecklingsbistånd”.

Eftersom Västerlänningen inte förstår, eller inte vill förstå, de anrika kulturer och identiteter ursprungsbefolkningar besitter, erbjuder västlänningen ofta “hjälp” till Urinnevånaren. De ska “utvecklas” genom att tillföras prylar och mer västerländska levnadssätt. Detta får Västerlänningen att känna sig vara en bra och givmild person. Det får också Västerlänningen att känna sig stå på högre nivå än urinnevånaren. Väst har pengar, prylar och kunskap. Dessutom offrar man sig för de stackars urinnevånarna. Man hjälper dem överleva.

Att urinnevånaren har överlevt med sin kultur i tusentals år, att Västerlandet bara överlevt med sin kultur i tiotals år, inser inte Västerlänningen. Hon är så kulturchauvinistisk att hon tror alla på hela Jorden egentligen är som hon. Eller egentligen vill bli som hon, innerst inne. Så om hon bara ger lite hjälp och “utveckling” kommer hon snart förvandlat de stackars infödingarna till goda Västerlänningar. Ja, fast med lite charmig krydda förstås. Detta visar en okunskap, eller förakt, för andra folks kultur och identitet. Man kan fråga sig om det också är förakt eller okunskap inför egen kultur och identitet.

Vad som ofta händer, som beskrivet, är att Västerlänningen sätter sig i överläge och urinnevånaren i underläge. Ett beroendeförhållande där mat, sjukvård, kläder, bostad, skola, ges och styrs från västerlänning till urinnevånare. Västerlänningen utgår bara från sig själv och tror urinnevånaren på något magiskt sätt ska kasta hela sin kultur över ända och plötsligt anamma Västerlandets levnadssätt. Den som verkligen respekterar andras kultur tänker inte så. Den vill inte ens att andra ska förkasta sitt eget. Tvärtom bör man glädjas åt att studera andra kulturer. En mångfald av kulturer är att beundra. En enfald av enbart västerländskhet Jorden runt, är något att skrämmas inför.

Så då händer det att i såväl Öst som i Väst, i Syd som i Nord, Västerlänning och Österlänning inordnar sig i en maktstruktur där den ene är beroende av den andre för försörjning. Kultur sitter djupare än västerlänningen inser, så detta förhållande fortsätter generation efter generation.

OND CIRKEL, ELLER GOD? 

Dessutom föder Västerlänningen färre barn än status quo och Urinnevånaren fler än status quo. Så de som ska försörja blir färre och de som förlorat sin kultur och därför måste försörjas, blir fler. I Väst och öst, Nord och Syd. 

De Urinnevånare som på allvar genomför omvandling och blir västerländska, kommer också att föda färre barn. Västerlandet som tycker sig så överlägset håller på att ta död på sig självt. Och försöker ta med sig så många urinnevånare som möjligt. De som kommer att överleva är de få som ännu kan leva direkt av och med naturen som jägare-samlare.

Västerlänningen är slav under ett system, en religion, där det predikas; “Modern”är bra. “Gammalmodig” är dåligt. Gott och ont. Konservativa uppfattas därför som onda. Modernt, som gott. Vänsterpartiet och president Obama kampanjade på “Förändring” och “Change”. På Kuba predikas revolution, i evighet! I Sovjet skulle man skapa den “nya” människan, utan egen kultur.

Ett sätt för ledning av större företag och offentlig verksamhet att befästa sin egen makt är att utföra ständiga omorganisationer. Det är omorganiserandet i sig som påminner de anställda vem som bestämmer. Att ständigt ta initiativ är ett självändamål. Att det ständigt kommer nya saker och företeelser, låter aldrig folk bygga egna kulturer. Uppmärksamheten flyttas från individ och närstående till vad den pyttelilla eliten bestämmer. Den behåller initiativet genom att ständigt visa upp nya saker.

Nyhetsförmedling blir ett viktigt maktinstrument. Den utförs av dagens präster, nyhetsankarna. Så bibehålls initiativet uppifrån. Modernismens religion flyttar makt från jordens folk till en liten elit inom väst. De flesta i väst är i samma situation som urinnevånarna. De senare har kvar mer av makt, så länge de kan leva direkt av naturen.

Det är de minst moderniserade som har kvar det mesta av sin makt. Dessa tradionalister hotar den lilla eliten i väst. Bara deras närvaro ger påminnelse om att man kan leva annorlunda. Därför utmålas de som löjliga, dumma och/eller onda.

Eliten i Väst har länge sökt utrota urinnevånares kultur med kristen mission och u-hjälp samt angriper med stor kraft de infödda västerlänningar som söker leva lite mer som urinnevånare; egen kultur, identitet, tradition, autonomi. Det kallas “konservatism” och utmålas som väldigt fult, ja skamligt och unket. 

SLUTSATS

Jag anser ingalunda att denna betraktelse är det enda sättet att se på modernism-konservatism. Jag anser att min framställning behövs som tankeställare gentemot det helt kritiklösa accepterandet av Modernism som en helt igenom god kraft.