Stasi och Sverige

Har precis läst ut Christoph Anderssons bok: ”Operation Norrsken”. Det var en kampanj som östtyska underrättelsetjänsten förberedde under tidigt 70-tal. I syfte att minska förtroendet för väst i allmänhet, och för svenskt närmande till väst i synnerhet. Planen gick ut på att visa hur Sverige krypit för nazityskland, och kröp för väst. Tanken var att ställa samman kompromenterande uppgifter i en bok och få en svensk intellektuell att stå som författare.

Men under arbetets gång började östtyskarna tycka att Olof Palme kunde man istället ha nytta av, berättar Christoph Andersson i ”En bok, en författare”:

http://www.ur.se/Produkter/175460-En-bok-en-forfattare-Operation-Norrsken


Första kapitlet beskriver arbetet med att få fram boken enligt ”Operation Norrsken”.

Det andra kapitlet beskriver i detalj de många och märkliga turerna kring regeringens Palmes export av vapen, från Bofors och Asea till DDR. Det gällde t.ex. krut och utrustning som kan användas vid kärnvapenframställning. Misstankar finns att exporten gick vidare till Iran. Kapitlet beskriver hur tre vittnen sett den svenske Krigsmaterielinspektören Algernon, bli knuffad framför ett tunnelbanetåg.  Enligt vittnen utfördes knuffen av en man som passerade nära Algernon precis då tåget ankom, och med ena armen målmedvetet och distinkt knuffade till, utan att stanna. Algernon ramlade handlöst flaxande, som när man tappar balansen.

I det tredje kapitlet beskriver Andersson många detaljer kring Rapport-medarbetaren Cats Falck, som berättat för vänner och kollegor, hur hon var något mycket stort på spåren. Något med vapenhandel. Hon hittades sedan död i en bil i Hammarbyhamnen.

Det fjärde kapitlet heter ”När Stasi blåste filmaren Roy Andersson”, och berättar om den desinformeringkampanj KGB startade, och som Stasi sedan medverkade i. KGB hittade på, och planterade, en story om att Aids skapats i amerikanska laboratorier.

Det femte kapitlet handlar om en mångårig Stasiagent som blev värvad i sin ungdom på 60-talet, i DDR. Strax därefter flyttade han till Sverige och angav dem han träffade vid universitetsstudier, och senare  i sitt arbete som präst i Svenska kyrkan. I DDR låtsades han hjälpa sex unga som planerade att fly till väst. I själva verket angav han dem. Fem fick fängelse, den sjätte slapp genom att vittna mot de andra. Det var bara en ploj, för att inte Stasiagenten skulle bli avslöjad. Senare begick två av de sex självmord.

Sjätte kapitlet handlar om en mångårig socialdemokratisk journalist som skrev för A-pressen. Och rapporterade från de högre socialdemokratiska kretsarna, till Stasi.

Andersson har som journalist tidigare behandlat en del av dessa ämnen. Nu har Andersson, som har tyskt påbrå och bemästrar språket, ägnat många timmar åt att lusläsa i Stasiarkiven. Även att intervjua flera tyskar och svenskar vilka deltog. Så som anställda av Stasi, Informatörer åt Stasi, affärsmän med vapenhandel, politiker, journalister, anhöriga,… 

Det är en bok fylld av fakta. Med ordentliga källhänvisningar. Andersson lämnar en inte frågande, utan ställer själv de frågor som behöver ställas. Antingen till intervjuobjekt, eller till boken/läsaren. Tyskland försöker få klarhet i dessa och liknande frågor, men Sverige håller det mesta hemligt. Därför finns flera frågetecken för oss svenskar. Men svar finns troligen hos Säpo m.fl.  Det är skönt med en författare som tänker så intelligent. Som tydligt skiljer på fakta och möjliga antaganden. 


Comments

2 responses to “Stasi och Sverige”

Comments are now closed
  1. Göran Lindemark skriver:

    Hej Lasse! Har också läst den intressanta boken. Deet förvånar mig att med Tyskland öppnar sin arkiv så lägger den svenska regeringen locket på. Varför vill man inte att DDR-agenter i Sverige ska avslöjas?

  2. Lasse Lundeberg skriver:

    Ja, den mest logiska förklaringen är att det vore för känsligt om kända namn kom fram. Även om en regering avslöjar t.ex. politiska motståndare, så är samma regering beroende av smidigt samarbete med folk som kan tänkas ogilla om namn från ”deras” sida avslöjas. Så det är nog för många i arbete på viktiga poster i samhällsdebatten, som kan bli besvärliga efter ett avslöjande. Dessa kan lätt flytta fokus från själva avslöjandet, till motiv bakom avslöjandet, eller enbart smutskasta budbäraren. Ingen regering vill skaffa sig problem.

    När det gäller Rapport-medarbetaren Cats Falck, uppstår en rad besvärliga frågor. Hur kunde någon inne på redaktionen ens knysta vad hon sade, utan att åtminstone några ur den samlade journalistskaran gick igång på alla cylindrar?

    Frågorna blir t.ex. om några mer erfarna insåg faran med ett sådant journalistjobb? För karriär eller värre? Hur det låg till med den regeringstyrda/ av hävd socialdemokrataiska, övervakningen på arbetsplatser, och då även SR/SVT? Var folk rädda för denna övervakning? För att ta i något så hett emot de styrande? Eller var det att DDR utpekades? Vid denna tid var det som bekant en enorm mörkläggning av allt som skedde bakom järnridån. Trots att vi låg så nära. Ville journalister inte stöta sig med SAP, eller med DDR, eller bägge?

    Det finns två frågor till om Falck: Hade hon någon källa? Hon hade arbetat på en lokalradiostation, och nu minns jag inte om det var Radio Värmland. (Närmare Bofors) Annars fanns det folk i Stockholm som kände till sakernas tillstånd, men varför skulle de välja henne att berätta för? Tillfällighet? Eller, var andra journalister så medvetna om vad man inte skulle ta i, att hon blev den enda? Borgerliga journalister kanske inte ville syna vad svenska storföretag som Asea och Bofors eventuellt gjorde?

    En helt annan, kriminalteknisk, fråga är vad Andersson tar upp i sin bok; den rosa vätska som påträffades i kvinnornas lungor. Samt att de satt prydligt fastspända i sina bilbälten, och inte hade några skador på händer, som vid desperata försök att ta sig loss. Dörrarna var stängda, och en bakre sidoruta krossad.

    Enligt uppgifter från helt annat håll, en webbsida, skulle en knarkare ha vittnat om hur två medvetslösa kvinnor placerats i en bil, (vid denna tid och plats) som rullats över kajkanten. Detta vittne ansågs inte helt tillförlitligt, och/eller gick inte att få tag på senare.

    En annan aspekt, om jag förstått rätt, är att utredningen flyttades över till Säpo. Där kan, vad jag förstår, regeringen ge order om att inte ta fall till åklagare. (Som skedde t.ex. när Iran skickade två agenter för att mörda oppositionella i Sverige)

    Så det finns en del logiska frågor. I sammanhanget av svensk sekretess kring försvarspolitik, samt medias följsamhet och reguljära tystnad i dessa frågor. Svaret kanske ligger i tydlig dager, men vi vill inte se. ?

    PS. Sverige har inte som vana att använda politisk våld. Därför är det inte alls troligt att svenska styrande skulle gett order, och att svenska underlydande skulle utfört politiskt våld.

    Sverige har som vana att låta andra utföra våld. Att mer eller mindre passivt medverka. (Tysk transittrafik, Raoul Wallenberg, Baltutlämningen, Irans dödspatrull,…) Därför är ett troligt scenario, att svenskar berättade om en Algernon, om en Cats Falck, och sedan tittade åt andra hållet när de dog. Dessutom dog en av Bofors försäljare i en trafikolycka vid denna tid.